Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Att tänka på att någon hade växt upp
med en slags vördnad för lyxen i detta
magnifika etablissement, Marchalsea-hotellet!
— Jag frågade er i går afton, sade
Clennam, hur ni blifvit bekant med min
mor. Hörde ni någonsin hennes namn,
innan hon skickade efter er?
— Nej min herre.
— Tror ni att er far gjort det?
— Nej, min herre.
Han mötte hennes blick, fästad på
honom med så mycken förundran (hon
förskräcktes, när detta möte egde rum och
slog blygt ned ögonen igen), att han
ansåg sig tvungen att tillägga:
— Jag har ett skäl för mina frågor,
som jag ej nu gerna kan förklara; men
ni får för ingen del tro, att det är af en
beskaffenhet, som kan förorsaka er oro
eller förskräckelse. Tvertom. Och ni tror
ej att det funnits någon tidpunkt i er fars
lif, då namnet Clennam varit honom
bekant?
— Nej, min herre.
Han kände af den ton, hvarmed hon
talade, att hon åter blickade upp på
honom med halföppna läppar; derföre såg
han rakt framför sig, för att ej ånyo göra
henne förlägen och komma hennes hjerta
att slå ännu häftigare.
Sålunda kommo de ut på jernbron,
som var så lugn emot de bullersamma
gatorna, som om de kommit ut på
landet. Vinden blåste bistert, regnbyar
smattrade omkring dem, snuddade vid
pussar-ne på vägarne och stenläggningen, samt
drefvo dem ned i floden. Molnen jagade
hvarandra vildt på den blyfärgade
himmelen, rök och dimma jagade efter dem,
den mörka floden strömmade stolt och
häftigt i samma riktning. Lilla Dorrit
tycktes den minsta, tystaste och svagaste
bland Guds skapade varelser.
— Låt mig skaffa er en vagn, sade
Arthur Clennam, färdig att tillägga, mitt
stackars barn.
Hon afböjde hastigt hans förslag,
sägande att regnväder eller solsken vore
detsamma för henne; hon var van att
vara ute i alla väder. Han visste att det
var så, och rördes till än djupare medli-
dande, då han tänkte sig den späda
varelsen vid sin sida, vandrande om
qväl-larne genom de fuktiga, mörka,
bullersamma gatorna till en sådan hviloplats.
—- Ni talade så vänligt till mig i går
afton, min herre, och jag fann sedan hur
frikostig ni varit mot min far, att jag ej
kunde neka att åtlyda ert budskap, om
det ock endast varit för att tacka er;
isynnerhet som jag så gerna ville säga er —
hon tvekade och darrade, under det tårar
glänste i hennes ögon utan att falla.
— Att säga mig —?
— Att jag hoppas det ni ej
missförstår min far. Bedöm ej honom, min
herre, som ni skulle bedömma andra,
utanför murarne. Han har varit der så
länge! Jag har aldrig sett honom
utanför, men jag kan förstå att han blifvit
mycket förändrad, i många fall, sedan
den tiden.
— Tro mig, jag skall aldrig, ej en
gång i mina tankar blifva hård eller
orättvis emot honom.
— Icke, sade hon med en stoltare min,
då en fruktan, att hon skulle synas
öf-vergifva honom, tydligen bemäktigade sig
henne, icke att han har något att
skämmas för, eller att jag har någon orsnk
att skämmas för honom. Han behöfver
endast förstås. Jag ber endast för
honom, att man måtte riktigt ihågkomma
hans lefnad. Allt hvad han sade var
fullkomligt sannt. Det har just händt, som
han berättade. Han är mycket aktad,
livar och en, som kommer in, vill gerna
blifva bekant med honom. Han är mer
uppburen än någon annan. Man har
högre tankar om honom, än om sjelfve
Marskalken.
Om någonsin stolthet är oskyldig, så
var den visst oskyldig, hos liten Dorrit,
då hon skröt med sin far.
— Man har ofta sagt att hans sätt
är utsökt och värdigt att studeras. Jag
ser ingen på hela stället likna honom,
men han erkännes att vara alla de
andra öfverlägsen. Och det är lika
mycket derföre, de ge honom presenter,
som för det han är behöfvande. Och ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
