Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Så der, sade mr Meagles, nu
känner ni till allt som angår Doyce.
Undantagandes, att ni aldrig hör honom
beklaga sig, hvilket på intet vis lugnar min
sinnesförfattning.
— Ni måste vara mycket tålig, sade
Arthur Clennam, som blickade på honom
med någon förundran, mycket fördragsam.
— Nej, svarade han, jag tror ej att
jag är det mer andra.
— Jo, på min ära, ni är det långt
mer än jag, utropade mr Meagles.
Doyce smålog, då han sade till [-Clennam:]-] {+Clen-
nam:]+}
— Ser ni min erfarenhet i dessa saker
började ej med mig sjelf. Jag har råkat
på att få höra litet om dem, tid efter
annan. Min sak är ej ovanlig. Jag är
ej sämre behandlad än hundrade andra,
som utsätta sig för samma olägenhet —
än alla andra, borde jag säga.
— Jag vet ej om jag skulle anse det
för någon tröst, om jag vore i er
belägenhet; men jag är glad att ni gör det.
— Förstå mig rätt! Jag säger ej, sade
han på sitt stadiga, afmätta sätt och
blickande i rymden framför sig, som om hans
gråa ögon mätt densamma, att det är
någon belöning för en mans sträfvan och
förhoppningar; men det är en slags
lättnad att veta, att jag borde liafva räknat
derpå.
Ilan talade på det stilla betänkliga sätt
och med den låga röst, som man ofta
finner hos handtverkare vana att
öfver-lägga och afpassa saker med största
noggrannhet. Dessa egenheter tillhörde
honom så väl som böjligheten i hans
tumme och hans vana att då och då skjuta
tillbaka hatten i nacken, som om han
betraktat något halffärdigt arbete och
funderat derpå.
— Sviken i mina förhoppningar?
fortfor han, under det han spatserade
mellan dem under träden. Ja, — utan
tvif-vel är jag sviken i mina förhoppningar.
Förfördelad? Ja, ■— utan tvifvel är jag
förfördelad. Det är endast helt
naturligt. Men hvad jag menar, då jag säger,
att folk, som utsätta sig för samma olä-
genhet, för det mesta behandlas på
samma sätt.
— I England, ja, sade mr Meagles.
— Åh ja, det förstås att jag menar
England. Då man för sina uppfinningar
utomlands, så är det helt olika. Och det
är också skälet hvarföre så många fara ut.
Mr Meagles börjar åter känna sig
mycket het.
— Hvad jag menar är, att hvad än
skälet måtte vara, så är detta vår
regerings vanliga sätt att gå tillväga. Har
ni någonsin hört talas om något projekt
eller någon uppfinning, för hvilken den
varit tillgänglig, och hvars upphofsman
den ej afsnäst eller illa behandlat.
— Jag kan ej säga att jag hört det.
— Har ni någonsin hört att den Varit
bland de första att antaga något nyttigt?
Är den någonsin känd för att ge ett godt
och gagnande efterdöme?
— Jag är mycket äldre än min vän
här, sade mr Meagles, och jag vill svara
derpå. Aldrig.
— Men vi alla’känna, förmodar jag,
sade uppfinnaren, ganska många exempel
på dess fasta föresats att vara mil efter
mil, år efter år, långt efter alla andra;
att den framhärdar i bruket af saker, som
länge varit ansedda ändamålslösa, äfven
sedan förbättringarne äro väl kända och
allmänt antagna.
De komma alla öfverens i detta fall.
— Nå väl, sade Doyce med en suck,
då jag vet hvilken verkan en viss
temperatur har på den och den metallen, och
en viss tryckning på det och det ämnet,
så borde jag och veta (om jag endast
vill nyttja min eftertanke) huru dessa höge
lorder och herrar skulle handhafva en
sådan sak som min. Jag har ingen
rättighet att bli förvånad, då jag har ett
hufvud på mina skuldror, och minne
der-uti, öfver att jag får del» samma öde
som de, hvilka varit i samma belägenhet.
Jag kunde hafva låtit saken vara. Jag
var tillräckligt varnad, det är ingen fråga
om det.
Med dessa ord nedstoppade han sitt
glasögonsfordral och sade tUl Arthur:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
