Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han skakat den, slog han upp den och
lät den åter falla.
— Då var ni —■_ stammade Jean
Bap-tiste.
— Icke rakad? Nej. Se hit!
utropade Lagnier, i det han svängde på
huf-vudet, det sitter lika fast som ert eget.
Med en lätt rysning såg Jean Baptiste
sig omkring, liksom för att förvissa sig
om hvar han var. Hans beskyddare tog
tillfället i akt att omvrida nyckeln i låset,
hvarefter han satte sig på sängen.
— Se hit! sade han, i det han höll
upp sina skor och damasker. Det är en
fattig utstyrsel för en gentleman, vill ni
säga. Betyder ingenting, ni skall få se
hur snart jag skall hjelpa upp den. Kom
och sätt er. Tag er gamla plats!
Jean Baptiste, som på intet sätt såg
lugnad ut, satte sig på golfvet bredvid
sängen, under det han hela tiden höll
ögonen fästade på sin beskyddare.
— Det är bra! utropade Lagnier. Nu
är det som om vi vore i den der gamla
helveteshålan igen, hä? Hur länge har ni
varit ute?
— Två dagar efter er, mäster.
— Hur kom ni hit?
— Man rådde mig att ej stanna der,
och derför lemnade jag genast staden,
samt har sedan dess ofta ombytt
vistelseort. Jag har spelat udda och jemnt i
Avignon, Pont Esprit, Lyons; på Bhone,
på Saone.
Under det han talade, utpekade han
hastigt med sin solbrända hand dessa ställen
på golfvet.
— Och hvart ämnar ni er?
— Ämnar mig, mäster?
— Ja!
Jean Baptiste tycktes önska att
undvika besvarandet af denna fråga, utan att
veta huru.
— Vid Bacchus, sade han slutligen,
som om han varit tvungen att ge vika,
jag har ibland tänkt på att bege mig till
Paris, ibland till England.
— Cavaletto. Detta i förtroende. Jag
ämnar mig också till Paris och kanske
till England. Vi skola följas åt.
Den lille mannen nickade med
hufvu-det och visade tänderna; tycktes dock ej
helt och hållet öfvertygad om, att det
var ett så särdeles angenämt förslag.
— Vi skola följas åt, upprepade
Lagnier. Ni skall få se hur snart jag skall
tvinga folk att erkänna mig för en
gentleman och äfven ni skall profitera deraf.
Är det uppgjordt? Äro vi ense?
— Ja visst, ja visst, sade den lille
mannen.
— Då skall ni höra innan jag somnar
— och i sex ord, ty jag är sömnig —
hur jag nu visar mig för er, jag,
Lagnier. Kom ihåg det. Ej den andre.
— Altro, altro! Icke Ri — Innan Jean
Baptististe hann uttala detta namn, hade
hans kamrat satt sin hand under hans
haka och häftigt tillslutit hans mun.
— Guds död! Hvad gör ni? Vill ni
att man skall trampa på mig, stena mig?
Vill ni att man skall trampa på er, stena
er. Ty det skulle ock hända er. Inbilla
er ej, att de skulle anfalla mig och låta
min fängelsekamrat gå? Tro ej det!
Det var ett uttryck i hans ansigte, då
han släppte sitt tag af sin väns käk,
hvarifrån hans vän slöt, att om, under
händelsernas lopp, någon stening och
ned-trampning verkligen komme i fråga,
monsieur Lagnier så skulle utmärka honom,
att han blefve tillförsäkrad sin fulla andel
deraf. Han ihågkom hvilken
verldsbor-gare monsieur Lagnier var och hur föga
fallenhet han hade att vara vekhjertad.
— Jag är en man, sade monsieur
Lagnier, som blifvit djupt förorättad af
samhället sedan ni såg mig sist. Ni vet att
jag är känslig och tapper och att det
ligger i min karakter att herrska. På
livad sätt hade samhället respekterat dessa
egenskaper hos mig? Man har skrikit åt
mig på gatorna. Jag har gått genom
gatorna åtföljd af vakt, som måst skydda
mig mot män och isynnerhet mot
qvin-nor, hvilka rusat emot mig med alla
vapen de kunnat få tag i. Man har satt
mig i fängelse för min egen säkerhets
skull och gjort en hemlighet af det ställe,
der jag var innesluten, på det jag ej skulle
bli utsläpad derifrån och krossad af hun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
