- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
107

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sedan han känt på benet med ett
finger och två fingrar; med en hånd och
båda händerna, öfver och under, uppåt
och nedåt, på det här och på det der
hållet, samt med förnöjelse gjort några
anmärkningar, angående de intressantaste
punkterna till en annan herre som
inkommit, klappade fältskären slutligen
patienten på skuldran och sade:

— Det är inte så farligt. Det skall
nog gå bra. Han är temligen illa
skadad, men denna gång skall han ej
be-höfva skiljas vid sitt ben.

Clennam tolkade detta för patienten,
som var uppfylld af tacksamhet och på
sitt lifliga sätt flera gånger kysste både
tolkens och fältskärens händer.

•— Det är en svår skada, förmodar jag,
sade Clennam.

— Ja-a, svarade fältskären, med den
eftertänksamma belåtenheten hos en
artist, som betraktar arbetet på sin ställett.
Ja, det är nog. Det är ett sammansatt
benbrott ofvanför knäet och en
ledvrid-ning nedanföre. De äro båda präktiga.

Han klappade återigen patienten
vänligt på axeln, liksom om han verkligen
känt, att han var en bra karl och värd
allt möjligt beröm, emedan han brutit sitt
ben på ett sätt, som var så intressant för
vetenskapen.

— Talar han franska? sade fältskären.

— Ålija, han talar franska.

— Då tar han sig nog ut här. — Ni
behöfver endast uthärda någon smärta
som en bra karl, min vän, och sedan vara
tacksam för att det gått så bra som det
gjort, tillade han på detta språk, och ni
skall gå igen lika bra som förr. Låt oss
nu se om det är något annat som felas
och hur det står till med våra refben.

Det var ingenting annat som felades
och våra refben voro i godt stånd.
Clennam stannade till dess allt som möjligen
kunde göras hade blifvit skickligt och
oför-dröjligt gjort — den stackars ensamme
vandraren i det fremmande landet hade
på ett rörande sätt anhållit om detta
ynnestbevis — och dröjde vid sängen, dit
han i sinom tid lades, till dess han
slumrat in.

Alla dessa förrättningar upptogo så
mycken tid, att klockan slog elfva, när
han kom ut från hospitalet. Han hade
för närvarande tagit sitt logis i Covent
Garden, och tog närmaste väg till denna
stadsdel genom Snow Hill och Ilolborn.

Då han nu åter var lemnad åt sig sjelf
den oro och det deltagande som det sista
äfventyret uppväckt hos honom, var han,
som man lätt kan föreställa sig, i en
tankfull sinnesstämning. Lika naturligt var
det, att han skulle ihågkomma Flora,
innan han tillryggalaggt tio minuters väg.
Hon återkallade i hans minne hela hans
lif, dess skefva riktning, dess föga lycka.

Då han kommit till sitt logis, satte han
sig framför den slocknande elden, och
liksom, då han förut stod vid fönstret af
sitt fordna rum och såg ut på den svarta
skogen af skorstenar, vände han också
nu sin blick tillbaka på den dystra väg,
på hvilken han hunnit till det nuvarande
stadiet af sin tillvaro. Så lång, så
fattig, så tom. Ingen barndom; ingen
ungdom, utom ett enda minne; och detta
minne hade just i dag visat sig vara en
dårskap.

Det var en olycka för honom,
ehuru-väl det kunnat vara en bagatell för en
annan. Ty, under det allt som hans
minne gömde som hårdt och strängt, förblef
verklighet vid närmare pröfning — var
afskräckande både för synen och känseln
och ej eftergaf något af sin gamla
okuf-liga sträfliet — så hade den enda ömma
hågkomst hans erfarenhet bevarade ej stått
samma prof, men smält bort. Han hade
förutsett detta förliden natt, då han
drömde med öppna ögon; men han hade ej
känt det då; det gjorde han nu.

Han drömde på ett sådant sätt,
emedan han var en man, i hvars natur fanns
en djupt rotfästad tro på allt det goda
och ömma i verlden, som hans eget lif
saknat, Uppfödd i småaktighet och
snikenhet, hade just detta lärt honom att
blifva en man med hederskänsla och
frikostig hand. Uppfödd i en lära, som
var för djerf och mörk att följa under
dess bemödanden att omstörta tingens
ordning och som ville förändra menniskans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0407.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free