- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
139

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

steticl; ja, han hade äfven nämnt åt
honom att, om han någon gäng i
skymningen ville gå ut på yttre gården och kasta
cn blick på gatan, så var det just
ingenting, som skulle hindra honom derifrån.
Om han ej begagnade sig af den
sistnämnda artigheten, var det endast
emedan han förlorat smaken derföre; ty
annars tog han allt hvad han kunde få och
sade stundom:

— Utmärkt artig person, den der
Chi-very; mycket uppmärksam karl och
mycket aktningsfull sedan. Unge Cliivery,
också ; de visa verkligen en grannlaga
uppfattning af ens ställning här: Chiverys
är verkligen en ganska hygglig familj.
Deras uppförande är högst
tillfredsställande.

Den hängifne unge John betraktade
ständigt familjen med största vördnad.
Ilan drömde aldrig om att bestrida deras
anspråk, men hyllade det eländiga
Coli-bradoseri, hvarmed de ståtade. Ilvad det
angick att harmas öfver cn skymf från
hennes broder, skulle han ansett som ett
helgerån att röra sin tunga eller lyfta sin
hand mot denne herres dyrbara person,
äfven om han ej varit af det fredligaste
lynne i verlden. Ilan var sorgsen öfver
att dennes iidla sinne skulle känna sig
förolämpadt; men dock ansåg han ej detta
oförenligt med dess ädelhet, utan sökte
att försona och blidka hans högsinnade
själ. Ilan vördade djupt hennes far, som
alltid varit en gentleman i sin olycka, en
gentleman med ädelt sinne och utsökt
sätt. lian ansåg hennes syster vara
något fåfäng oeli stolt, men en ung dam,
som hade utomordentliga talanger och ej
kunde glömma det förflutna. Det var ett
omedvetet bevis på lilla Dorrits värde
och hennes olikhet med de andra, att
den stackars unge mannen älskade och
aktade henne för att hon endast var det
hon var.

Tobakshandeln vid hörnet af
Horse-monger Lane drefs i ett litet tarfligt
envåningshus, som kunde fägna sig åt frisk
luft från gårdarne vid Horsemonger Lane
fängelset, äfvensom man der kunde
liaf-va den förmånen att då och då taga sig

en ostörd promenad längsefter murarne
af denna angenäma inrättning. Handeln
var af för blygsam karakter för att
kunna underhålla en liögländare i naturlig
storlek, men den understödde dock en
liten en, stående på en hylla ofvanför
dörren, och som liknade en fallen cherub,
hvilken ansett nödigt att ikläda sig kolt.

Genom den sålunda prydda porten
utgick unge John en söndag, sedan han
intagit cn tidig middag, bestående af stekt
kött, pä sitt vanliga söndagsärende; ej
tomhändt, men med sin tribut af cigarrer.
Ilan var elegant utstyrd i en
plommon-färgad rock med cn så stor krage af svart
sammet som hans person möjligen kunde
uppbära; en sidenväst, öfversållad med
gyldeno qvistar; cn halsduk af fin smak,
mycket modern den tiden, och
föreställande gredelina fasoner på chamois
botten; pantalonger, så utsirade med snören,
att livarjc ben liknade en tresträngad luta;
en ståtlig hatt, mycket hög och dito hård.
Då den kloka mrs Cliivery märkte, att
hennes John utom alla dessa grannlåter
bar ett par glacéliandskar och var
försedd med cn käpp, som liknade cn liten
vägvisare, med ett handtag föreställande
en elfenbenshand, som pekade åt det håll
han borde gå, och då hon såg honom i
fullkomlig tåg-ordning vika om hörnet till
höger, anmärkte hon till mr Cliivery, som
då var hemma, att hon trodde sig veta
från hvad håll vinden blåste.

Samfundets medlemmar underhöllo
många fremmande den söndagseftermiddagen
och deras fader var på sitt rum för att
emottaga presentationer. Sedan lilla
Dorrits älskare gått ett livarf kring gården,
skyndade han med högt bultande hjerta
uppför trappan och knackade på fadrens
dörr.

— Stig in, stig in, sade en välvillig
röst. Det var fadrens, hennes faders,
Marshalseas faders. Han satt derinne
med sin svarta sammetsmössa på
hufvu-det och sin tidning i handen; tre shilling
och sex pence hade händelsevis blifvit
qvarlemnade på bordet och tvenne stolar
voro framställda. Allt var i ordning för
hans liofhållning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0443.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free