- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
153

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

liga ord matmor — åtminstone har det
då varit alldeles ofrivilligt å min sida. Var
god och säg hvad det är.

Jag svarade att jag ingenting hade att
klaga öfver, hvarken pa eller för min
matmor, men att jag måste flytta.

Hon tvekade ett ögonblick — satte sig
derpå vid min sida och tog min hand.
Liksom om denna ära kunde döda minnet!

— Miss Wade, jag fruktar ni är
olycklig, af skäl som ej jag rår för.

7— Jag smålog, tänkte på den hågkomst
som ordet uppkallade och sade:

— Jag måste ha ett olyckligt lynne.

— Det säger jag ej.

— Det är åtminstone det lättaste sättet
att förklara saken.

— Kanske det, men det sade jag ej.
Jag menade något helt annat. Min man
och jag ha ibland talat om saken, när vi
någon gång med ledsnad märkt att ni icke
känner er hemmastadd med oss.

— Hemmastadd? Ah mylady!
herrskapet är så förnämt, sade jag.

Hon hade ej väntat detta svar, och det
brydde henne.

— Jag var olycklig nog att begagna
ett ord, som kan tydas — och synbart
tydes — alldeles tvärt emot min mening.
Jag mente blott, icke lycklig med oss.
Det är ett grannlaga ämne att nalkas;
men två unga qvinnor emellan — kort
sagdt, vi ha fruktat att ni låter
familje-omständigheter, hvartill ingen kan vara
oskyldigare än ni sjelf, tära på ert sinne.
I fall så är, ber jag er vänligt att’icke
sörja deröfver. Såsom livar man vet hade
min man förr i verlden en kär syster,
som icke enligt lagens bokstaf var det.
men som allmänt älskades och aktades.

Jag insåg genast att de t^git mig för
den aflidnas skull, eho hon än var, för
att kunna skryta deraf och ha en fördel
öfver mig; jag såg i barnpigans vetskap
derom en uppmuntran för henne att reta
mig som hon gjort; och i barnens
instinkt-inessiga rädsla för mig såg jag en dunkel
föreställning, att jag icke var som annat
folk.

Samma natt lemnade jag deras hus.

Efter en eller två korta erfarenheter
af samma slag, hvilka icke höra hit, kom
jag i en annan familj der jag hade blott
en elev — en flicka på femton år, enda
dottren. Föräldrarne voro äldre folk —
förnäma och rika. En nevö som
uppfostrats i huset, besökte dem ofta. bland
många andra, och började visa mig
uppmärksamhet.

Jag stötte honom alltid tillbaka, ty jag
beslöt när jag kom dit, att ingen skulle
ömka eller vara nedlåtande mot mig. Men
han skref till mig. Följden blef att vi
blefvo förlofvade.

Han var ett år yngre än jag, och såg
ändå ung ut för sina år. Han hade
permission frän sin befattning i Indien, hvilken
med tiden skulle blifva mycket fördelaktig.
Om sex månader skulle vi gifta oss och
fara till Indien. Jag skulle stanna der
jag var, och der skulle brölloppet stå —
ingen hade något att invända mot denna
plan.

Jag kan ej dölja att han beundrade
mig — kunde jag det så skulle jag; —
fåfänga har ingenting med saken att göra,
ty hans beundran generade mig. Han
gjorde sig intet besvär att dölja den, och
hans sätt emot mig kom mig att känna
mig till mods bland allt det förnäma
folket, som om han köpt mig för min skönhet
och offentligen ville visa sin vara för att
rättfärdiga sig. Jag såg att allas blickar
voro fästade på mig, att de inom sig voro
nyfikna att erfara hvad jag kunde vara
värd. Jag föresatte mig att de ej skulle
veta det. I deras sällskap var jag kall
och tyst — jag skulle låtit dem döda mig
på stället, hellre än locka mig att visa
mig till min fördel för att vinna deras
goda tanke.

Han förebrådde mig att jag icke var
rättvis mot mig sjelf. Jag svarade att
det var just det jag var, att jag tänkte
vara det till det sista och just derföre
aldrig skulle nedlåta mig att krypa för
någon af dem. Han blef ledsen och nästan
bestört, när jag sade att jag icke tyckte
om det han så paraderade med sin kärlek,
men han svarade, att han föl min belå-

11

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0469.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free