- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
211

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

alla begåfvo sig till mrs Clennams lugna
rum. Det hade sitt vanliga utseende;
utom att ett af fönsterna var öppnadt och
Affery satt på den gammalmodiga
fönsterposten, stoppande en strumpa. De
vanliga småsakerna lågo på det lilla bordet;
i kakelugnen flammade som vanligt en
halfbrunnen brasa; öfver sängen var det
gamla vanliga täcket utbredt, och på den
svarta, bårlika soffan satt herrskarinnan
öfver allt detta, hvilande sig mot den
svarta, kantiga kudden, som liknade
skarp-rättarens stupstock.

Likväl såg man något af förberedelse
i rummet. Ingen kunde hafva sagt
hvar-ifrän det härrörde, utan att uppmärksamt
betrakta den gamla damen, och ej en gång
då hafva upptäckt det, såvida man ej förut
kände hennes ansigtsuttryck. Ehuru
hvar-je veck i hennes svarta klädning var
detsamma som förr, och hennes ställning var
oförändrad, syntes likväl en obetydlig
förändring i hennes anletsdrag och en
rynkning på hennes dystra panna, som var så
ovanligt anmärkningsvärd, att den
stämplade allt omkring henne.

— Hvilka äro desse? sade hon
förundrad, då de båda följeslagarne inträdde.
Hvad vilja dessa menniskor?

— Hvilka dessa äro, min kära fru,
var det så? återtog Rigaud. Jo, de äro er
sons, fångens vänner. Och hvad de vilja
här, frågar ni? Ja, det vet jag inte. Ni
skulle göra bäst uti att fråga dem.

— Ni vet att ni bad oss, utanför
dörren, att ej gå än, sade Pancks.

— Och ni vet att ni sade mig,
utanför dörren, att ni ej tänkte gå, genmälte
Rigaud. Med ett ord, min fru, tillåt mig
presentera två af fångens spioner —
galningar, men spioner. Om ni vill att de
skola stadna här under vårt lilla samtal,
så säg blott. Det är mig alldeles
likgiltigt.

— Hvarföre skulle jag vilja hafva dem
qvar? sade mrs Clennam. Hvad har jag
med dem att göra?

— Då, min bästa, svarade Rigaud,
kastande sig så häftigt i en länstol, att hela
huset darrade, då är det bäst att ni af-

skedar dem. Det är er ensak. De äro
ej mina spioner, mina skurkar.

— Hör du Pancks, började mrs
Clennam, med en vredgad blick på honom,
du Casby’s bokhållare! Sköt din herres
och dina egna affärer. Gå! Och tag den
andra karlen med dig.

— Tackar ödmjukast, svarade mr
Pancks. Det gläder mig att jag ej ser
något hinder i vägen för att uppfylla er
önskan. Vi hafva utfört allt, som vi
lof-vat mr Clennam att göra. Hans
oupphörliga ängslan har varit att denne
angenäma herre återföres hit, derifrån han
smög sig bort. Här är han — återförd.
Och jag vill blott tillägga, fortfor mr
Pancks, att i min tanka skulle verlden ej
bli sämre om han helt och hållet smög
sig ur den.

— Ingen har begärt att få veta er
tanke, svarade mrs Clennam. Gå!

— Det bedröfvar mig att ej lemna er
i bättre sällskap, sade mr Pancks, och
äfven att mr Clennam ej kan vara
tillstädes. Det är mitt fel, det.

— Hans eget, menar ni väl, återtog hon.

— Nej, jag menar mitt eget fel, sade
mr Pancks, ty det var min olycka att
förmå honom till det ruinerande försöket.
(Mr Pancks begagnade sig ännu af detta
ord; han sade aldrig spekulation.) Ehuru
jag kan med siffror bevisa att det borde
blifvit en lycklig utgång. Jag har, allt
sedan det misslyckades, räknat öfver det
hvarje dag och det går ihop — betraktat
som en räknefråga förträffligt, Här är
ej tid och ställe, fortfor mr Pancks, med
en längtansfull blick i sin hatt, der han
förvarade alla sina beräkningar, att
företaga några kalkyler; men siffrorna kan
man ej motsäga. Mr Clennam kunde
hafva varit rik och jag åtminstone ägt
tre till fem tusen pund.

Mr Pancks hade ett sådant utseende
af tillförsigt, såsom om han haft den
nämnda summan i sin ficka. Dessa ostridiga
siffror hade sysselsatt honom hvarje ledig
minut, alltsedan han förlorade sina
penningar, som voro bestämda att trösta
honom till slutet af hans lefnad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0527.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free