Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det aldrig skett! Glöm icke! De talade
till mig liksom en röst ur ett vredgadt
moln. Glöm ej den dödliga synden, glöm
ej upptäckten, glöm ej det bestämda
straffet. Jag glömde ej. Yar det min egen
oförrätt jag tänkte på? Min! Jag var ju
blott en tjenare, ett verktyg. Hvad makt
hade väl jag öfver dem, utan att de lågo
fjettrade med syndens band och voro
gif-na i mina händer!
Mer än fyrtio år hade passerat öfver
denna beslutsamma qvinnas gråa hufvud,
sedan den tid hon nu i minnet återkallade.
Mer än fyrtio år af strid emot den
tanken att hvilket namn hon än gaf sin
hämndgiriga stolthet och häftighet, kunde det
likväl ej i all evighet förändra deras
natur. Likväl, oaktadt dessa mer än fyrtio
år som gått, och denna nemesis som
kommit, och nu såg på henne så skarpt,
likväl framhärdade hon ännu i sin
gudlöshet — ännu förändrade hon skapelsens
ordning och inblåste sin egen anda i en
hennes skapares lerbild. Sannerligen,
sannerligen liafva resande sett många
vidunderliga afgudabeläten i många länder,
men inga menniskoögon hafva någonsin
sett mera förmätna och förskräckliga
bilder af den gudomliga naturen, än vi
varelser i stoftet göra efter våra egna
tankar, af våra egna syndiga böjelser.
— Då jag tvingade honom att
öfver-lemna henne i min makt, genom att säga
mig hennes namn och bostad, fortfor hon
häftigt och försvarande, då jag anklagade
henne och hon föll ned, döljande sitt
an-sigte vid mina fötter, var det min
förolämpningjag tänkte på, värdet mina
förebråelser jag utöste öfver henne? De, som
i fordna tider voro utsedda att gå till
syndiga konungar och anklaga dem —
voro de ej prester och tjenare? Och hade
icke jag, ovärdiga, och dem långt
underlägsen, synder att angifva? Då hon
anförde sin ungdom och hans eländiga,
olyckliga lefnad (detta var hennes ord för den
dygdiga uppfostran han förnekat) och det
oheliga giftermål de ingått och den
förskräckelse och blygsel som bemäktigat sig
dem, då jag först utsågs att blifva ett
straffande verktyg och den kärlek (ty detta
ord sade hon vid mina fötter) hvarmed
hon lemnade honom till mig, var det min
fiende som blef min fotapall, var det min
vredes ord som kom henne att rysa och
darra! Icke mig kan kraften tillskrifvas,
icke heller mig försoningsoffrets qval!
Många år hade kommit och gått sedan
hon förlorade bruket af, till och med,
sina fingrar; men, nu hände det
märkvärdiga att hon flera gånger häftigt slagit
sin knutna hand i bordet, och att, då hon
uttalade dessa ord, höjde hon hela armen
i luften, liksom det hade varit en hos
henne vanlig rörelse.
— Och hvilken ånger framtvingades väl
ur hennes hjertas hårdhet och hennes själs
förderf? Jag, hämndgirig och oförsonlig!
Det kan tyckas så för dem, hvilka
liksom ni, ej känna någon rättfärdighet eller
någon bestämmelse, utom satans. Skratta;
men jag vill bli känd, så som jag känner
mig sjelf och Flintwinch känner mig, om
också blott af er och denna halfgalna
qvinna.
— Tillägg, af mig sjelf, sade Rigaud.
Jag har en liten misstanka om att min
fru är nästan angelägen om att bli
rättfärdigad inför sig sjelf.
— Det är osanning. Det är ej så!
Jag behöfver ej bli det, sade hon häftigt
och energiskt.
— Verkligen? upprepade Rigaud. Ha!
— Hvilken syndabot fordrade jag väl af
henne? Ni har ett barn; jag har intet.
Ni älskar detta barn. Gif det till mig.
Han skall sjelf tro sig vara min son och
alla skola anse honom derför. För att
rädda er från att bli blottställd, skall hans
far svära att aldrig se eller meddela sig
med er; likaledes, för att rädda honom
från farbrodrens hämnd och ert barn från
tiggarstafven, måste ni svära att aldrig se
eller meddela er med någon af dem.
Derefter, och sedan ni afsagt er det
underhåll min man ger er, åtager jag mig att
sörja för er. Ni kan sedan, med er
tillflyktsort ej känd, låta alla tro den
osanning att ni, riktigt känd blott af mig,
för-tjenade ett godt namn! Detta var allt.
Hon skulle endast uppoffra sin syndiga
och skamliga kärlek; intet annat. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
