Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
winch — fråga honom. De kunna båda
berätta dig att hon dog, då Arthur reste
utrikes.
— Dess värre, fortfor Affery, rysande,
ty då spökar hon i huset. Hvem är det
väl eljest som bullrar i huset och låter
höra af sig, genom att så sakta kasta
små stenar, hvem kan det väl eljest vara,
som kommer och går och ritar figurer
på väggarne, under det vi alla sofva?
Hvem är det väl annars som öppnar
dörrarne ibland? Men gå ej ut — gå
ej ut! Mistress, ni skall dö på gatan!
Hennes matmoder blott lösryckte sina
kläder ur hennes darrande händer, sade
till Rigaud: Vänta här, till dess jag
återkommer! och skyndade ur rummet. De
sågo från fönstret, huru hon sprang ut
genom porten.
Några ögonblick stodo de alla orörliga.
Affery var den första som rörde sig, och
vridande händerna, skyndade hon efter
sin matmoder. Derefter gick Jeremiah
Flintwinch långsamt mot dörren, alltjemt
med händerna i fickorna, och snart var
han, under tystnad, försvunnen. Rigaud,
lemnad ensam, satte sig på fönsterbrädan
i den gamla Marseilles fängelse-ställningen.
Han lade cigarrer och elddon bredvid sig
och började röka.
— Whoof! Nästan lika dystert som det
gamla infernaliska fängelset. Varmare,
men lika otrefiigt. Vänta till hon kommer
åter? Ja, visst! Men hvart har hon gått
och huru länge blir hon väl borta? Det
gör detsamma ! Rigaud Lagnier Blandois,
min älskvärda vän, du skall få dina
penningar. Du skall bli rik. Du har lefvat
som en gentleman, du skall dö som en
gentleman. Du triumferar, min lille gosse;
men det hör till din karakter att
triumfera. Whoof!
I denna segertimma höjdes mustachen
och näsan sänktes ned, under det han
med synnerlig tillfredsställelse sneglade på
solen.
TRETTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
Förbi!
Solen hade sjunkit och gatorna voro n
skumma af den tilltagande skymningen,
då den vid dem så ovana varelsen
skyndade framåt. I det gamla husets
grannskap tilldrog den sig föga uppmärksamhet,
ty der syntes endast få personer; men
då den vek af ifrån flodens strand inpå
de krokiga gränderna som föra till London
Bridge, och passerade den stora landsvägen,
då omringades den af nyfikna.
Beslutsam, med vild blick, hastiga steg,
och likväl svag och vacklande, med sin
besynnerliga svarta klädsel, sin magra
gestalt och dödliga blekhet, trängde den
framåt, ej gifvande mera akt på trängseln,
än en sömngångerska. Denna bild tilldrog
sig allas blickar. Sysslolösa promenerande
stadnade för att betrakta den;
beställ-samma personer, som gingo förbi den,
saktade sina steg och sågo sig om;
samtalande hviskade till hvarandra att se på
den spöklika qvinnan, som gick förbi,
alla, de trögaste och nyfiknaste följde de
efter henne. Förvirrad af denna
bullersamma menniskomassa, som stirrade på
henne, och den förvirrande känslan att
vara i fria luften och till fots, af alla
dessa blott till hälften ihågkomna föremål,
hvilka hon tänkt sig helt annorlunda,
fortsatte hon sin väg, som om hon varit
omgifven af vansinniga tankar, mer än
af verkliga föremål. Men, sedan hon
passerat bryggan och gått ett stycke framåt,
ihågkom hon att hon måste fråga efter
vägen; och det var först då, när hon
vände sig om för att till någon framställa
sin fråga, som hon märkte hopen, som
nyfiket betraktade henne.
— Hvarför omringen J mig? frågade
hon darrande.
Ingen af de närmast stående svarade; men
från den yttre kretsen höjde sig ett gällt rop:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
