Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den betydde, har han vändt sig ifrån mig
och vandrat sin egen väg; men, till och
med det har han gjort med aktning och
vördnad för mig. Dessa voro hans
föreningsband med mig. Edra hafva varit
af lättare slag och blott funnits en kort
tid. Då ni satt med er söm i mitt rum,
då var ni rädd för mig, men ni trodde
att jag utöfvade en välgerning mot er;
nu är ni bättre underrättad och nu vet
ni huru jag felat mot er. Ert. missförstånd
om saken kan jag lättare uthärda, än
hans. Jag skulle icke, för allt i verlden,
vilja nedstiga från den ställning, jag hela
mitt lif innehaft för honom och blifva
vanvördad af honom och föraktad. Om
det måste ske, så låt det bli upptäckt
först då jag ej kan lida deraf. Låt mig
aldrig erfara den känslan att jag dör inför
hans ansigte, såsom en, den der förtäres
af blixten och uppslukas af jorden.
Hennes stolthet var oförminskad då
hon sålunda uttryckte sig. Ej mindre så,
då hon tillade:
— Till och med nu ser jag er rysa för
mig, såsom om jag varit grym!
Liten Dorrit kunde ej neka derför.
Hon försökte att ej visa det, men hon
fasade för den oförsonlighet som uttalade
sig i den gamla fruns ord.
— Jag har utfört det som blifvit mig
befallt, svarade mrs Clennam. Jag har
stridt emot det onda, ej emot det goda.
Jag har varit ett verktyg för att straffa
synden. Hafva ej i all tid syndare
liksom jag, blifvit dertill utsedda?
— I all tid? upprepade Liten Dorrit.
— Till och med om min egen oförrätt
förmått mig till hämnd, skulle jag ej hafva
kunnat rättfärdigas ? Ej i fordna tider
då den oskyldige förgicks med den
skyldige, tusen mot en? Då den ogudaktiges
fiendes raseri ej en gång släcktes i blod,
och likväl fann nåd?
— O mrs Clennam, mrs Clennam, sade
liten Dorrit, vrede och oförsonlighet gifva
hvarken mig eller er någon tillfredsställelse.
Mitt lif har förflutit i detta fängelse och
min undervisning har blifvit försummad;
men, låt mig få bedja er, kom ihåg sednare
och bättre tider. Låt er blott ledas af
Honom, som gör de sjuka helbregda, de
döda lefvande, som är en vän för alla
bedröfvade och förtappade; den tålige
Mästaren, som grät öfver våra synder. Om
vi blott följa Honom efter, så kunna vi
ej göra annat än det rätta. Han hämnades
aldrig, Han bestraffade aldrig. Det kan
ej vara någon skam att följa Honom efter,
att ej söka andra vägar; derom är jag
öfvertygad!
Der hon stod i det milda ljuset vid
fönstret betraktande den klara himmelen,
syntes hon ej i starkare motsats till den
svarta figuren i skuggan, än den lefnad
och lära, på hvilka hon förlitade sig, voro
till denna varelses historia. Den böjde
-sitt hufvud än mera och sade intet.
Sålunda stod den, tills den första varnande
ringningen hördes.
— Hör! ropade mrs Clennam, jag sade
att jag hade ännu en bön att framställa.
Det är en, som ej kan uppskjutas. Den
man, som gaf er detta bref, och eger
dessa bevis, väntar nu i mitt hus att jag
skall betala honom för dessa papper och
för hans tvstnad. Jag kan endast dölja
detta för Arthur, genom att muta honom.
Han begär en stor summa; mera än jag
kan anskaffa nu genast för att gifva
honom. Han låter ej pruta med sig, ty
han säger att om ej jag betalar honom
så skall ni göra det. Yill ni återvända
med mig och visa honom att ni redan
känner allt? Yill ni återvända med mig
och söka öfvertala honom? Vill ni komma
och hjelpa mig emot honom? Neka mig
ej hvad jag begär i Arthurs namn, ehuru
jag ej vågar begära det för hans skull!
Liten Dorrit samtyckte villigt. Hon
aflägsnade sig några ögonblick, men
återvände snart färdig till promenaden. De
gingo ned för en annan trappa, undvikande
fängelsebyggnaden, ocb, genom den nu
öde gården, uppnådde de snart gatan.
Det var en af dessa sommarqvällar, då
intet mörker, blott en lång skymning
råder; öfver staden och bryggan hvälfde
sig himlen klar och hög. Menniskor
stodo och sutto vid sina dörrar, lekande
med barn och njutande af aftonens
skönhet; många promenerade; ingen, mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
