Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Sherlock Holmes i sitt esse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellan, så att man måste hoppa från bjälke till
bjälke, när man gick. Taket sluttade på båda
sidor och var tydligen den inre stommen af
husets verkliga tak. Där fans icke ett spår af några
möbler, och ett tjockt lager af under åratal
hopsparadt damm betäckte golfvet.
»Här ha vi det, ser ni,» sade Sherlock Holmes,
i det han satte handen mot den sluttande väggen.
»Det här är en falldörr, som leder ut på taket.
Jag kan trycka upp den, och här ha vi själfva
taket, som sluttar nedåt i svag vinkel. Detta
är således den väg, på hvilken nummer Ett
skaffade sig inträde. Låt oss se, om vi kunna finna
några andra spår af hans individualitet.»
Han höll ner lyktan mot golfvet, och i
det han gjorde så, såg jag för andra gången
under denna natt ett uttryck af häpnad och
bestörtning i hans ansikte. Hvad mig själf
beträffar, så greps jag af en kall rysning, när jag
följde hans blick. Golfvet var tätt betäckt med
spår efter en naken fot, — tydliga, skarpt
framträdande och noggrant aftryckta, men knappast
hälften så stora som en vanlig mans.
»Holmes,» hviskade jag, »ett barn har gjort
dessa gräsliga saker.»
Han hade ögonblickligt återvunnit sin
själfbehärskning.
»Jag blef förbryllad för en sekund,» sade
han, »men saken är helt naturlig. Mitt minne
svek mig, annars skulle jag kunnat säga det på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
