Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN YULSÅNG PÅ PROSA 87
frusit till is; ingenting växte där annat än mossa och
ginst och grovt torrt gräs. Längst bort i väster hade
den nedgående solen lämnat en eldröd strimma, som för
ett ögonblick lyste över ödemarken, men sjönk allt
djupare och djupare och till slut försvann i den svar-
taste natts mörker:
— Var äro vi? frågade Scrooge.
— På ett ställe, där bergsmän bo, som arbeta i
jordens inre, svarade anden. — Mig känna de ändock.
Se hit!
Ur fönstret till en koja skimrade ett ljussken, och
de skredo raskt framåt däremot. I det de gingo ge:
nom väggen av ler och sten funno de där ett glatt
sällskap församlat kring brasan: en gammal, gammal,
man, och en hustru med sina barn och barnbarn
och ännu en generation, alla högtidsklädda. Den
gamle mannen sjöng med en röst som sällan förmådde
överrösta vindens tjutande, där den strök över den
öde heden, en julvisa; den hade varit ganska gammal,
redan när han var barn; och litet emellan instämde
de övriga i korus. När alla höjde sina röster, sjöng
även den gamle högt och glatt; när de tystnat, fort-
satte han med mattare röst.
Här dröjde anden icke länge, utan uppmanade
Serooge att fatta i hans mantel, och då ilade han fram
över heden, — varthän? Det var väl icke åt havet?
Jo, åt havet. Scrooge såg, när han kastade en blick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
