Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN YULSÅNG PÅ PROSA 113
golvtiljorna uppräknade vad han skulle hava. — Det är
slutet på visan ser ni! Medan han levde, skrämde han
bort alla människor ifrån sig, så att vi skulle ha fördel
därav, när han var död. Ha, ha, ha!
— Ande! sade Scrooge darrande. — Jag förstår vad
du menar. Det skulle kunna gå med mig som med
denne olycklige man. Mitt liv skulle kunna leda till ett
sådant slut; men — barmhärtige Gud! Vad är detta?
Han tog av fasa ett par steg tillbaka, ty skådeplatsen
hade förändrat sig och han stod nu tätt utmed en säng,
en säng utan omhängen, på vilken, under ett söndrigt
täcke, låg någonting höljt, vilket, så stumt det än var,
likväl talade ett tydligt språk.
Rummet var mörkt, så mörkt att man icke kunde
urskilja någonting tydligt, fastän Scrooge, ovillkorligt
tvungen därtill, kastade forskande blickar omkring sig.
Utifrån föll ett blekt ljussken rakt på sängen; där låg
det plundrade, obevakade, obegråtna liket av en man.
Scrooge kastade en blick på anden. Dess stadiga
hand pekade mot likets huvud. Täcket låg så vårds-
löst kastat över den döde, att Scrooge skulle kunnat
avtäcka likets ansikte, om han blott rört ett finger.
Han tänkte därpå; han kände hur lätt det skulle vara,
längtade nästan att göra det; men han var lika litet i
stånd att lyfta svepduken som att avlägsna anden från
sin sida.
O, kalla, kalla, stela, fasaväckande Död, res ditt
8 Dickens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
