Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g 2 BAHIA BLANCA. [kap. v.
den vanliga arten, nämligen ej mer än fjorton i medeltal; men
han påstod att mer än en hona lade dem. Vid Santa Cruz sågo
vi åtskilliga af dessa fåglar. De voro utomordentligt skygga, och
jag tror att de kunna se en person nalkas, när de voro för långt
borta att sjelfva synas. Då vi färdades upp för floden sågo vi
få’ men under vår tysta och snabba nedfärd varseblefvo vi många
i par, samt i skockar af fyra och fem. Det anmärktes att denna
fågel icke som den nordligare arten utspände sina vingar, när han
först gaf sig af i full fart. Till slut må jag omnämna att Struthio
rhea bebor landet vid La Plata så långt som litet söder om Rio
Negro under 41 :a breddgraden och att Struthio Darwinii intager
hans plats i södra Patagonien. Trakten omkring Rio Negro är
neutral mark. Under sitt vistande vid Rio Negro bemödade A.
d’Orbigny * sig ifrigt att förskaffa sig denna fågel, men utan
att detta någonsin lyckades honom. Dobrizhoffer visste redan sedan
långt tillbaka att det fans två strutsarter. Han säger: ”Ni skall
dessutom veta, att i de olika delarne af landet Emus äro olika
till storlek och lefnadssätt; ty de, som bebo slätterna vid Buenos Aires
och Tucuman äro större och hafva svarta, hvita och gra fjädrar;
hvaremot de, som finnas vid Magelhaens sund, äro mindre och
vackrare; ty deras hvita fjädrar äro försedda med en fin svart
kant vid spetsen och de svarta sluta på samma vis med en hvit”.
En ganska egen liten fågel, Tinochorus rumicivorus, är här
allmän. Till sina lefnadsvanor och sitt utseende liknar han nästan
lika mycket vakteln och snäppan, ehuru olika dessa än äro hvar-
andra. Tinochorus finnes i hela södra Amerika på ofruktbara slät-
ter och skoglösa, torra betesmarker. Han uppehåller sig parvis
eller i små flockar på de ödsligaste ställen, hvarest knappast någon
annan lefvande varelse kan lifnära sig. Då man nalkas dem trycka
de sig ned mot marken och man kan då svårligen urskilja dem
från denna. När de hemta sin föda gå de temligen långsamt med
benen vidt åtskilda. De mylla sig med dam på vägar och san-
diga ställen och besöka vissa bestämda platser, der man finner
dem dag efter dag; de flyga upp i flock lika rapphöns. I alla
dessa afseenden, i den muskelrika kräfvan, som är lämpad för
föda ur växtriket, i den krökta näbben och de köttiga näsborrarne,
de korta benen och fotens form, har Tinochorus stor slägtskap med
vaktlarne. Men så snart man ser fågeln flyga, förändras hela hans
* När vi voro vid Rio Negro, hörde vi mycket om denne naturfor-
skares outtröttliga arbeten. Alcide d’Orbigny genomreste under åren 1825—
1833 stora sträckor af Sydamerika, der han samlat naturalster och offentlig-
gör nu resultaten i en så praktfull skala, att den med ens ställer honom
närmast Humboldt bland de naturforskare, som rest i Amerika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
