Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1833.] DJURENS VINTERSÖMN.––-HAFSPENNANS LEFNADSVANOR. 87
ligare och derföre har ett obetydligt kallare klimat, sågo vi att
samma luftvärme, med en nästan mindre värmehöjd, var tillräcklig
att väcka till lif alla slags lefvande varelser. Detta visar huru
ncra den för i vintersömn varande djurs uppväckande erforderliga
eggelsen beror af traktens vanliga klimat och icke af den absoluta
värmen. Det är bekant att inom vändkretsarne djurens vintersömn
eller rättare deras sommarsömn bestämmes icke af luftvännen utan
af torkan. Vid Eio Janeiro förvånades jag i början af att se huru
ett par dagar efter sedan några små fördjupningar hade blifvit fylda
med vatten, de befolkades af en mängd fullvuxna snäckor och skal-
baggar, hvilka måste hafva legat i dvala. Humboldt har berättat
den sällsamma tillfälligheten, att en koja hade blifvit uppförd på
ett ställe, der en ung krokodil låg begrafven i den hårdnade leran.
Han tillägger: ”Indianerna hitta ofta ofantliga boaormar, hvilka
de kalla Uji eller vattenormar, i samma dvallika tillstånd. För
att återupplifvas, måste de retas eller fuktas med vatten .
Jag vill nu blott omnämna ett annat djur, en zoofyt, ett
slags hafspenna (som jag tror Virgularia patagonica). Den bestar
af en smal, rak, köttig stam, med polyprader sittande skiftesvis
på ömse sidor och omgifvande en spänstig stenartad axel, hvilken
i längd vexlar från åtta tum till två fot. Stammen är afstympad
vid ena spetsen, men slutar vid den andra med ett maskformigt,
köttigt bihang. Den kalkartade axeln, som gifver styrka at stam-
men, kan skönjas vid denna spets öfvergå till ett med grynigt
ämne fyldt rör. Vid lågvatten kan man se denna zoofyt i hun-
dratal uppskjutande likt vass-stubb, med den trubbiga andan upp-
åt, ett par tum uppöfver den gyttjiga sanden. När man vidrör
dem eller rycker i dem, draga de sig plötsligen tillsamman med
sådan styrka, att de nästan helt och hållet eller fullständigt försvinna.
Vid denna rörelse måste den i hög grad böjliga axeln krokas vid
sin nedre ända, der den af naturen är något böjd och ]ag tror
att det endast är genom denna spänstighet, som zoofyten ar i
stånd att åter höja sig genom gyttjan. Fastän nara förenad me
sina bröder, har hvarje polyp en särskilt mun, kropp och trefvare.
I ett stort exemplar måste det finnas flera tusen dylika polyper
och likväl se vi att de röra sig liksom i ett tempo. De hatva
också en centralaxel, som står i samband med ett foga utveddadt
blodomlopp och äggen framalstras i ett organ, som ar skildt tran
de särskilta individerna * Med skäl må man kunna fraga, hvad
* De håligheter, som leda från den nedre ändans köttiga afdelningar
voro fylda med ett gult, slemmigt ämne hvilket under Mtooékppet v d
ett egendomligt utseende. Det bestod af runda, halft genomstohga, oreg
bundna gryn, som lågo gyttrade i sma klumpar af olika storlek. Aha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
