Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 BANDA ORIENTAL OCH PATAGONIEN. [kap. VIII.
ken och låta det resa sig under dem, i det de stå grensle ofver
sadeln. Ursinnig af fruktan gör hästen nu nagra ytterst vald-
samma språng oeh begifver sig sedan af i fullt galopp, tills han
blifvit alldeles utmattad, då ryttaren medelst lampa forer honom
åter tillbaka till eorralen, der det stackars djuret losslappes varmt
och rykande, samt knappast lefvande. De hastar, som ej vilja
galoppera, utan hårdnackadt kasta sig till marken, äro de yarsta.
Detta förfaringssätt är förfärligt strängt, men efter tva eller tre
försök är hästen tämd. Det dröjer likväl några veckor innan man
rider djuret med jernbetsel och käkring, ty det måste lära sig att
i föreställningen förena ryttarens vilja med känseln af tygeln, urnan
det kraftigaste betsel kan bli af något gagn.
Det är så godt om hästar i detta land, att mensklighet och
egen fördel icke stå i tillräckligt nära samband med hvarandra,
hvilket jag gissar är orsaken, att man knappast känner den förra
härstädes. Då jag en dag red öfver Pampas med en mycket akt-
ningsvärd ”estanciero”, tröttnade min häst och blef efter. Mannen
ropade flera gånger till mig att sporra honom; och när jag yttrade
att det vore synd, då hästen vore alldeles utmattad, utropade han
”Ån sen? — bry er inte om det, sporra honom, det är min häst”.
Jag hade då någon svårighet att få honom att begripa, att det
var för hästens och icke för hans skull, som jag icke ville nyttja
mina sporrar. Han utropade då med ett mycket förvånadt ut-
seende, ”Ack, Don Carlos, hvad är det för tal!” Det var tydligt
att en sådan tanke aldrig förr fallit honom in.
Gauchos äro allmänt kända för att vara fullkomliga ryttare.
Att kastas af, är någonting som aldrig kan komma i fråga, hästen
må bära sig åt huru som helst. Deras kännetecken på en god ryt-
tare är att han kan sköta en otämd fåle eller, i fall hästen stupar,
att han nedkommer på sina egna fötter eller utför någon liknande
bedrift. Jag har hört talas om en person, som slog vad om att han
skulle kasta omkull sin häst tjugo gånger och att han nitton af
dessa sjelf icke skulle falla. Jag påminner mig att jag såg en
gaucho, som red en mycket istadig häst, hvilken tre gånger efter
hvarandra stegrade sig så högt, att han föll baklänges med stor
häftighet. Karlen bedömde med ovanlig köld rätta ögonblicket att
glida af, icke en sekund före eller efter rätta tiden; men så snart
hästen steg upp, hoppade karlen på hans rygg och till slut begafvo
de sig af i fullt galopp. En gaucho synes aldrig göra någon
muskelansträngning. Jag gaf en dag akt på en god ryttare, då
vi snabbt galopperade framåt och tänkte för mig sjelf ”Du tycks
sitta så vårdslöst i sadeln, att om hästen gör ett sidosprång, måste
du falla”. I samma ögonblick sprang en strutshane upp från sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
