- Project Runeberg -  Svenska folkets seder, bruk och klädedrägter /
4

(1863) [MARC] Author: Carl Andreas Dahlström - Tema: Textiles
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

in natura. Genom denna anordning är bonden fredad för utskrifning, och staten eger ständigt
en fulltalig och pålitlig här med god moralitet.

Sverige, liksom hela Skandinavien, har tid efter annat bebotts af olika folkstammar, af
hvil-ka dock endast den nu herrskande utbredt sig öfver bela landet. Den äldsta ur-invånaren var
en vilde med stamslägtskap till nuvarande Lapparne, och som, lefvande af jagt och fiske, med
vapen och redskap af sten och ben, kringvandrade hufvudsakligast i södra och vestra delarne
af landet. Den andra af keltisk härkomst med hög kultur, men utan kännedom af andra
metaller än bronz och guld, fäste sina bopålar längs kusterna, på de stora öarne, och äfven i det
inre af sydliga Sverige. Båda dessa stammar, sins emellan fiendtliga, nndanträngdes eller
tillintetgjordes af tvänne folk af Germanisk race, af.hvilka den ena, G ötli erna, söder ifrån
inkräktade landet emellan Götha elf och Bråviken, och det andra, Svearna, inträngde nordan ifrån.
Efter några seklers grannsämja med sina sydliga stamförvandter, förjagade eller underkufvade
Svearne dessa, som skedde i de närmaste århundradena af vår tidräkning.

Möjligtvis böra lemningarne efter den äldsta nordiska folkstammen sökas hos Lapparne, som
efter att hafva gifvit vika för våldet och en högre bildning, tagit sin tillflykt till den högsta
nordens §ell. Der kringirra de ännu som nomader och fiskare, bibehållande alla spåren af sin
ursprungliga nationalitet, fastän på alla sidor omgifha af en mägtigare stam och en för dem
främmande civilisation, men stadda i ett ständigt aftynande, och kanske snart alldeles utplånade från
listan öfver jordens folkslag.

Om man undantager dessa Lappar och ättlingame af de Finkolonier, som tid efter annan
nedsatt sig här och der i Sverige, såsom t. ex. i Vermland och de nordligaste provinserna,
synas inbyggame i Sveriges olika landskap, trots den skiljaktighet dessa i öfrigt kunna röja i
utseende, lynne och dialekt m. m., alla tillhöra en och samma folkstam, nemligen den nordliga
grenen af den Germaniska stammen (Norræna stammen).

Svensken — vi fasta här mest afseende på den egentliga kärnan af folket, på allmogen —
är reslig och starkt byggd, med en lika mycket af träget arbete, som af ett sträft klimat,
härdad kropp. Hans ansigte är bredt med grofva men ärliga drag; håret är ljust och ögonen blå.
Det allvarliga uttrycket i hans ansigte angifver arten af hans lynne. Hans själsförmögenheter
äro i allmänhet utmärkta. I proportion till sin folkmängd har Sverige lemnat flera ryktbara
snillen än andra länder, de flesta af dessa hafva utsprungit från det egentliga folket. Ett sundt,
om än icke just så snabbt omdöme felas aldrig hos den Svenska allmogen. Man träffar väl hos
densamma okunnighet, men icke dumhet; tvertom röjer han ofta en fyndighet i tanka och tal,
som framkallat ett ordspråk: »om det hvassa i bondqvickheten*. — Hvad han minst fördrager
är hån och begabberi, emedan han vet sig icke göra sig fortjent deraf.

En okonstlad gudsfruktan, ärlighet, välvilja mot den nödställde, gästfrihet, arbetsamhet,
förmåga att försaka, tillit till sig sjelf, mod och kärlek till sin hembygd äro Svenskens naturliga
dygder. Osedlighet, bedrägeri, njugghet, lättja och pjunk väcka alltid hans harm eller förakt.

Deremot är inbördes afund och en utomordentlig förkärlek för allt som är utländskt
Svenskarnes arfsynder, och hvilket förklarar flertalet af de politiska olyckor, som öfvergått landet.
Man kan härtill hos menige man lägga en stridslystnad, som, ärfd från sagans tider, näres af
benägenhet för njutandet af starka drycker. I intet land är grannsämjan så svag som i Sverige,
ifrån byalagens till landskapsbefolkningames; då åter yttre fara hotar, vare sig för riket eller
socknen, nedläggas alla tvister, ej för att bortdö, utan för att återupptagas, då man lider brist
på mera allmänna. Då denna stridslystnad kommer till utbrott, går dock allting ärligt till.
Lömskhet är för nordbon alldeles fremmande. I strid går alltid Svensken sin fiende under ögonen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcsseder/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free