Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Werniland.
Man vill härleda detta landstaps namn från den värme, som uppkom vid skogarnas
uppbrännande, då Olof Trätälja började rödja landet. Större delen af landet är berg, och tillika skogsbygd;
endast landsträckan kring Wenern är slättbygd, dock icke i samma mening som Upland och
det angränsande Westmanland. I jeinnbredd med och emellan de norrifrån genom vestra och
mellersta Wermland nedstigande bergsträckningar, dels flyta större och mindre elfvar, dels
ligga mer och mindre långsträckta sjöar. Då under tidernas längd vattenståndet minskats och
dessa vattendrag blifvit inskränkta inom allt trängre bäddar hafva uppkommit dalar eller
dalgångar, som omgifva de betydligaste vattendragen och merändels efter dem benämnas. De
förnämsta äro: Elfdalen, som omgifver och åtföljer Klarelfven, och Fryksdalen, som 10 mil i
längd, utbreder sig kring Fryksjöarna.
Wermland är ett af Sveriges vackraste landskap, hvilket lätt kan inses, om man betänker
den omvexling af skogbetäekta berg och dalar, med en mängd insjöar, genomskurna af
femton floder och smärre vattendrag. En af dessa sjöar skall enligt sägen innehålla 365 holmar.
Isynnerhet är Fryksdalens naturskönhet vidt berömd men äfven Elfdalen erbjuder herrliga
nejder. På ömse sidor om elfven resa sig höga blånande berg på föga afstånd från densamma,
på flere ställen stigande rätt ned i denna, hvarvid vägen förer vandraren långt ofvanom
daldjupet, upp genom qvartersdjup sand, till tysta ödsliga hedar å höjdernas terrasser. Från dem
har han då en både vild och skön anblick öfver dalen, på hvars botten elfven i ständigt
vex-lande krökningar slingrar sig fram, der båtkarlarne med sina frakter fara upp och ned, glada
och sjungande, då flodens strömfåra utföre gifver båten en rask fart, mera allvarliga och tysta
då de, förmedelst en lång stång, föra båten upp emot strömmen.
Folket är i allmänhet oförstäldt, gästfritt, lifligt, ihärdigt, modigt, tarfligt, men äfven
egensinnigt och lättsinnigt. Liksom landskapet till sin beskaffenhet har många olikheter, så
röjas också många skiljaktigheter bland inbyggarne. Så äro bergslagsboerna kända för stolthet
och egenkärlek, men tillika för gästfrihet, qvickhet och redlighet, samt intaga säkerligen främsta
platsen bland provinsens invånare. Slättboerna äro i allmänhet böjda för öfverflöd^ men
gästvänliga, öppna och fryntliga, och hafva en stor fyndighet i tal och svar, med en viss tillgjord
belefvenhet. Jössehäringarne utmärka sig för sin snygghet, gladlynthet, vighet i dans
(Jösse-häradspolskan) samt för sin mångsidiga finare slöjdkunnighet. Folket i öfre Fryksdalen är
godhjertadt och redbart ; men i nedra Fryksdalen deremot är det ohyfsadt, stelt oeh trätgirigt,
men röjer en synnerlig tilltagsenhet och skicklighet i hvarjehanda gröfre arbeten, såsom
timring, murning samt nyplöjning, hvarigenom de såväl inom provinsen som i andra landskaper
forvärfva ersättning för deras magra jordbruk.
Finnarne bebo de såkallade finnskogarne åt norrska gränsen. När de egentligen inflyttat
är svårt att bestämma, men det antages att Carl IX inkallat dem för att befolka och odla de
öde trakterna i nordvestra Wermland. Dessa finnar äro kortvexta med brun och nedrökt hy,
rakt, stripigt hår, bredt ansigte, blå smala ögon. De äro outtröttliga i skogens rödjande, men
annars makliga och overksamma, samt enfaldiga och råa. Ägande mycken nationalstolthet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
