Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Eld, eld!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fasa vände Robinson sig bort och befallde Fredag
jorda dessa hemska kvarlefvor, medan han själf
gick bort till eldstaden för att se, om ej en gnista
ännu skulle glöda under askan. Förgäfves!
Missmodig stirrade han på de svarta bränderna — nu
skulle det bli ändå värre än förr att nödgas vara
utan eld, då där voro två munnar att mätta. Kunde
han icke på något sätt få eld, så vore många
näringsmedel obrukbara.
Fredag såg, att hans herre var nedslagen, och
sökte gissa sig till orsaken. Plötsligt sprang han
bort och ryckte yxan från hans bälte samt ilade i
full fart öfver strandsanden upp i skogen. Innan
Robinson ännu sansat sig och hunnit fatta
meningen med detta hans besynnerliga tillvägagående,
var han försvunnen.
»Hvad är meningen?» tänkte Robinson och
ropade med barsk stämma på Fredag, att han strax
skulle komma tillbaka. Han fruktade genast
förräderi från vildens sida. Kanske skulle denne
be-mäktiga sig fästningen, stänga Robinson ute, taga
hans ägodelar, lägga sig i försåt för honom och
mörda honom med hans egen yxa? Kunde han
verkligen vänta trohet eller tack af en varelse, som
var så rå, att han icke drog i betänkande att äta
jordade människors lik?
Robinson kände sig verkligen illa till mods.
Denne broder, som han önskat sig ur djupet af
sin själ, denne vilde, som han frälst från en
kvalfull död —––––-
Men där kom ju Fredag åter i fyrsprång fram
ur skogen. Och i handen hade han en knippa
torrt gräs, ur hvilken det rök — ja, verkligen! I
samma ögonblick gräset flammade upp i klar låga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
