- Project Runeberg -  Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr, samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö /
116

(1871) [MARC] Author: Daniel Defoe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jag låg utsträckt på sången, och ropade blott den
ena gången efter den andra: “Herre i himmelen se ned
till mig! Herre förbarma dig öfrrer mig!“ Troligen hade
jag fortfarit dermed under flere timmar, till dess jag,
alldeles utmattad, föll i en djup sömn, som räckte långt
inpå natten.

Nu erfor jag en stor lättnad; men jag yar mycket
matt, och kände en brännande törst. Bom det likväl
icke fanns något vatten i hela min boning, nödgades jag
ligga qvar i sängen till påföljande morgon. Jag
insomnade på nytt, men hade derunder följande förfarliga dröm:

Det föreföll mig, som låg jag på marken, utanför
muren, och precist på samma ställe, der jag befann mig
under jordbäfningen. Hastigt varseblef jag en man, som
steg ned på jorden ur ett svart moln, under det eld och
lågor hvirflade omkring honom.

Ifrån hufvud till fot omgafs han af ett så bländande
ljussken, att jag icke förmådde fasta blicken på honom.
Hans hållning var fasaväckande, och jag finner inga ord,
för att beskrifva den. Då han satt foten på jorden,
tycktes hon mig darra, liksom under jordbäfningen, och
på samma gång genomkorsades luften af hvitgula blixtar.

Han gick fram till mig, liksom han velat döda mig
med ett långt spjut, som han höll i handen; men sedan
han stannat på en upphöjning bredvid mig, tilltalade han
mig med en så fruktansvärd röst, att hela min kropp
skakades af fasa.

Jag kommer icke ihåg mer, än dessa förfarliga ord:
“emedan alla dessa händelser icke kunnat beveka dig
till ånger, så skall du dö.“ Dervid tyckte jag honom
höja spjutet, för att mörda mig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:36:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ddrobinson/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free