- Project Runeberg -  Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr, samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö /
206

(1871) [MARC] Author: Daniel Defoe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hvilket förunderligt Försynens yerk är ioke
mensk-liga lifvet! Fä huru mänga hemliga och stridiga vägar
omintetgöra ej de intrasslade förhållandena allt, hvad
som är oss kärt och dyrbart, eller låta de oss
varse-blifva det i en helt annan dager! Föremålen för dagens
kärlek blifra oss förhatliga redan i morgon; vi
efter-sträfva ena dagen hvad vi förkasta den andra, och
önska oss i dag hvad vi i morgon skola afsky, ja, hvarpå
vi endast med bäfvan skola tänka!

Jag utgjorde då ett lefvande och obestridligt bevis
på denna sanning; ty jag, som icke söijde öfver annat,
än min saknad af allt menskligt umgänge, mitt
eremit-lif på en ö, der jag, omgifven af den vida oceanen, var
liksom utstruken ur de lefvandes antal; jag, af
himme-len förklarad ovärdig att räknas till de lefvande, dömd
att ensam vandra skild från de öfriga varelserna i dess
skapelse; jag, för hvilken åsynen af en like skulle så
till sägandes ha varit en uppståndelse från döden till
lifvet, och den största välgerning, den allsmäktige näst
efter den eviga saligheten kunnat bevisa mig; jag
darrade vid blotta tanken på att möta en menniska och
ville dölja mig under jorden, då jag varseblef denna
tysta hänsyftning, detta stumma tecken till en förnuftig
varelses ankomst på min ö!

Det var dessa bedröfliga omskiften i mitt lif, som
gåfvo så mycken näring åt mina tankar, sedan jag
något hemtat mig från min första förskräckelse.

Jag besinnade, att Gud, på samma gång rättvis och
allsmäktig, lika väl kunde befria mig, i fall Han så fann
för godt, som Han straffat och hemsökt mig med olyckor;
ansåg Han det åter icke för godt, vore det min ovil-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:36:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ddrobinson/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free