- Project Runeberg -  Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr, samt tjuguåttaåriga vistande på en obebodd ö /
253

(1871) [MARC] Author: Daniel Defoe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag på den första oeh slog ner honom med bösskolfven,
ty jag ville ieke skjuta, af fruktan, att de andra skulle
höra skottet, ehuru sådant icke gema var troligt på ett
så stort afstånd. Derefter nalkades jag den andra, men
då jag kom närmare märkte jag honom vara beväpnad
med en båge, hvilken han spände. Detta tvingade mig
att gripa till offensiven, och jag sköt, samt fällde honom
död på stället. Den arma flyktingen hade härunder
stannat, men var till den grad förskräckt öfver knallen
från min bössa, att han blef stående liksom förstenad
och icke vågade sig hvarken fram eller tillbaka, ehuru
han såg sig befriad från sina båda fiender. Emellertid
tycktes han ännu böjd, att hellre fly längre bort, än
nalkas mig, hvarföre jag på nytt ropade till honom och
lät honom genom tecken förstå, att han borde komma
till mig. Han förstod mig ganska riktigt och tog äfven
några steg framåt, men stannade snart åter, darrande,
liksom han väntat, att blifva affärdad på samma sätt,
som hans båda fiender. Jag förnyade derföre mina
tecken och sökte på -alla möjliga vis lugna honom. Nu
vågade han sig småningom allt längre fram, men kastade
sig för hvart tionde steg på knä, liksom han velat visa
mig sin tacksamhet för sitt life räddning.

Jag log mot honom och uppmanade honom med
vänliga blickar att komma helt nära intill mig. Han
gjorde detta slutligen, föll ännu en gång på knä, kyssfe
marken, lade hufirudet mot jorden, fattade min fot ooh
satte den på sitt hufvud. Härigenom tycktes han vilja
lofva, att ständigt vara min slaf. Jag reste upp honom,
visade honom vänskapsbetygelser och sökte på allt
upptänkligt sätt inge honom mod.Men mitt äfrentyr var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:36:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ddrobinson/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free