inte din lycka, man begär inte att få veta dina hemligheter, man känner din tystlåtenhet. Men eftersom du äger denna dygd, för tusan! tillämpa den då även i fråga om hennes majestät. Må vem som vill sysselsätta sig med kungen och kardinalen, men drottningens person är helig, och vill man tala om henne, bör det endast vara vad som är gott.» »Porthos, du är alldeles för anspråksfull», sade Aramis; »du vet, att jag hatar alla moralpredikningar, såvida de inte komma från Athos. Vad dig beträffar, min kära vän, har du ett alldeles för grant gehäng för att kunna vara särdeles stark i den vägen. Jag kommer att bli abbé, om det passar mig, i avvaktan på det är jag musketör och som sådan säger jag vad som behagar mig, och i närvarande ögonblick behagar det mig att säga, att du tråkar ut mig.» »Aramis!» »Porthos!» »Seså, mina herrar!» ropades runt omkring dem. »Herr de Tréville väntar herr d’Artagnan!» avbröt betjänten och öppnade dörren till kabinettet. Vid denna anmälan, varunder dörren förblev öppen, tystnade alla, och mitt under denna allmänna tystnad, gick den unga gaskognaren genom väntrummet utefter hela dess längd och trädde in hos musketörkaptenen, lyckönskande sig av hela sitt hjärta att på detta sätt alldeles lagom slippa ifrån slutet på denna besynnerliga tvist.

3. AUDIENSEN

Herr de Tréville var för tillfället vid högst uselt lynne; icke desto mindre hälsade han artigt på den unga mannen som bugade sig ända till golvet, och smålog, då han tog emot hans komplimang, vars béarnska brytning påminde honom på samma gång om hans ungdom och hans hembygd, detta dubbla minne, som kommer en man att le, vilken ålder han än må ha. Men nästan i samma ögonblick gick han fram till dörren till väntrummet, gjorde ett tecken åt d’Artagnan, liksom för att begära hans tillstånd att först göra klart med de andra, innan han tog emot honom, varpå