Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATHOS” AXEL, PORTHOS” GEHÄNG OCH ARAMIS” NÄSDUK 49
»Det är bra, klockan ett!» svarade d’Artagnan och snodde
i väg ut på gatan.
Men varken på denna gata, som han snart sprungit till
slut, eller på den han nu såg framför sig, kunde han upp-
täcka någon. Hur sakta än den okände gått, hade han dock
hunnit undan; kanske också hade han gått in i något hus.
D’Artagnan frågade sig för om honom hos alla han mötte,
gick ned ända till färjan, gick sedan uppför Rue de la Seine
och La Croix-Rouge, men såg ingen, absolut ingen. Emel-
lertid var denna promenad nyttig för honom så till vida, att
ju mera svetten lackade från hans panna, desto kallare blev
han i sitt inre.
Han började nu övertänka de händelser, som nyss till-
dragit sig; de voro många och icke särdeles lyckosamma ;
klockan var knappt elva på förmiddagen, och redan hade
morgonstunden ådragit honom herr de Trévilles onåd, ty
naturligtvis kunde han icke undgå att finna d’Artagnans
sätt att ta avsked litet vårdslöst. Dessutom hade han skaf-
fat sig två goda dueller med två män i stånd att vardera
döda tre d’Artagnaner, med två musketörer, nog av, det vill
säga med två av dessa män, som han skattade så högt och
i sina tankar och sitt hjärta satte högre än alla andra,
Utsikterna voro dystra nog. Säker på att bli dödad av
Athos, kan man förstå, att den unga mannen icke bekym-
rade sig särdeles om Porthos. Emellertid, eftersom hoppet
är det sista, som slocknar i människans hjärta, började han
hoppas på att han skulle kunna överleva dessa två dueller,
med förfärliga blessyrer naturligtvis, och i händelse han
skulle få leva, gav han sig själv för framtiden följande läxa:
»En sådan vildhjärna jag är och en sådan grobian! Den-
na präktiga och olyckliga Åthos var ju sårad just i den axel
jag rände emot med huvudet som en annan gumse. Det
enda som förvånar mig, är att han inte dödade mig på fläc-
ken —— det var hans rättighet; och den smärta jag tillfogade
honom inåste ha varit förfärlig. Vad Porthos beträffar ——
å, saken med Porthos, den var mera lustig !»
Och mot sin vilja började den unga mannen skratta, men
såg sig på samma gång omkring, om icke möjligen detta
skratt skulle såra någon förbigående, som icke kunde för-
stå vad han skrattade åt.
»Ja, vad Porthos beträffar, är det verkligen Iustigare ——
men jag är i alla fall en tanklös galenpanna. Kastar man
sig väl över folk så där utan att ropa se opp? Nej! Och
kommer man och tittar under kapporna på dem för att se
4 U De tre musketörerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
