Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGENS MUSKETÖRER OCH KARDINALENS GARDISTER 63
tusen skrytsamma ord, frågade Bicarat, vad klockan möjli-
gen kunde vara, och gjorde honom sina komplimanger för
det kompani hans bror fått i regementet Navarra; men hur
han skämtade, vann han ingenting. Bicarat var en av dessa
slagskämpar av järn, som icke falla annat än döda.
Emellertid måste man få ett slut på saken. Patrullen
kunde komma och ta alla de stridande, sårade eller ej, kun-
gens och kardinalens folk. Athos, Aramis och d’Artagnan
omringade Bicarat och uppmanade honom att ge sig. Ehuru
ensam mot alla och med ett värjstyng, som genomborrat
låret, ville han ändå hålla stånd; men Jussac, som rest sig
upp på armbågen, ropade åt honom att ge sig. Bicarat var
gaskognare liksom d”Artagnan; han slog dövörat till och
nöjde sig med att skratta, och mellan två parader gav han
sig tid att med värjspetsen utpeka en plats på marken och
sade parodierande ett bibelspråk:
»Här skall Bicarat dö, ensam bland dem, som voro med
honom !»
»Men de äro fyra mot dig ensam, sluta därför, jag be-
faller det !» ropade Jussac.
»Ja, när du befaller det, är det en annan sak», svarade
Bicarat ; »eftersom du är min korpral, måste jag lyda.»
Och i det han gjorde ett språng tillbaka, bröt han av vär-
jan mot knät för att icke behöva lämna den från sig och
kastade stumparna över klostermuren, varpå han lade ar-
marna i kors och visslade en visa, populär bland kardinalens.
anhängare.
Tapperheten respekteras alltid, även hos en fiende. Muske-
törerna saluterade Bicarat med sina värjor och stucko dem
tillbaka i skidorna. D’Artagnan gjorde likaledes, och bi-
trädd av Bicarat, den ende av gardet som var på benen, bar
han Jussac, Cahusac och den av Aramis” motståndare, som
endast var sårad, in under klosterportiken. Den fjärde var,
som vi sett, död. Sedan ringde de på klockan, och förande
med sig fyra värjor av fem, begåvo de sig glädjedruckna
på väg till herr de Trévilles palats.
Man såg dem arm i arm intaga hela gatans bredd och
föra med sig alla musketörer de mötte, så att till slut blev
det en verklig triumfmarsch. D’Artagnans hjärta svältde av
stolthet, där han marscherade mellan Athos och Porthos,
varmt tryckande deras armar.
sOm jag inte ännu är musketör», sade han till sina nya
vänner, i det han gick in genom porten till herr de Trévilles-
palats, »så är jag väl åtminstone antagen som aspirant?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
