Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Makarna Bonacieux
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hennes belägenhet var i sanning förtvivlad.
Buckingham hade återvänt till London, hertiginnan de Chevreuse
var i Tours. Strängare bevakad än någonsin, kände
drottningen inom sig, att någon av hennes hovdamer förrådde
henne, utan att hon kunde säga vilken. La Porte kunde
icke lämna Louvren, hon hade icke en själ i världen att
förtro sig åt.
Och inför denna olycka, som hotade henne, och vid
tanken på sin fullkomligt övergivna belägenhet brast hon
ut i snyftningar.
»Kan jag då inte vara ers majestät till någon tjänst?»
hördes plötsligt en röst full av mildhet och deltagande.
Drottningen vände sig hastigt om, ty hon kunde icke
misstaga sig på uttrycket i denna röst: det måste vara en
vän, som talade så.
Och verkligen, i en av dörrarna, som ledde till
drottningens rum, visade sig nu den vackra fru Bonacieux; hon
hade varit sysselsatt med att ordna drottningens
klänningar och linne, då konungen kom in; hon hade icke kunnat
komma ut därifrån och hört allt.
Drottningen skrek till högt, då hon såg sig överraskad,
ty i sin förvirring kände hon icke genast igen den unga
kvinnan, som genom La Porte blivit anställd i hennes tjänst.
»O, frukta ingenting, ers majestät», sade den unga
kvinnan, i det hon knäppte ihop händerna och själv föll i gråt
över drottningens ångest. »Jag tillhör ers majestät med
kropp och själ, och hur lågt jag än står under ers majestät
och hur obemärkt än min ställning är, tror jag mig ha
funnit en utväg att befria min drottning ur hennes
pinsamma belägenhet.»
»Ni, o himmel, ni!» utbrast drottningen. »Men se mig
i ansiktet, jag är förrådd på alla håll — kan jag lita på er?»
»Ack, ers majestät», utropade den unga kvinnan och föll
på knä, »vid min själs salighet, jag är beredd att dö för
ers majestät.»
Detta utrop kom direkt från hjärtat, och man kunde
lika litet misstaga sig på det som på det första.
»Ja, fortfor fru Bonacieux, »här finns förrädare, men
jag svär vid den heliga jungfrun, att ingen är ers majestät
mera tillgiven än jag. De där diamanterna, som
konungen vill se ers majestät bära, dem har ni givit åt hertigen
av Buckingham, är det inte så? De förvarades i ett litet
skrin av rosenträ, som han bar under armen? Misstar
jag mig, eller var det inte så?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
