MAKARNA BONACIEUX 181 visan hör icke till de tre saker, om vilka konung Salomo säger, att de icke lämna minsta spår efter sig. Vad pigan beträffar, så hade hon tagit till flykten, då hennes husbonde arresterades; förskräckelsen hade till den grad fått makt med den stackars flickan, att hon i ett sträck gått från Paris till Bourgogne, hennes födelseprovins. Den värda krämaren hade, genast han var hemma igen, låtit underrätta sin hustru om sin lyckliga återkomst, och hans hustru hade svarat med att lyckönska honom till hans befrielse och säga honom, att så fort hon kunde få ett ögon- blicks ledighet, skulle hon genast komma och hälsa på honom. Detta ögonblick lät vänta på sig fem dagar, vilket un- der vanliga förhållanden skulle synts herr Bonacieux en tämligen lång väntan; men han hade i det besök, som han gjort hos kardinalen, och i de besök, som Rochefort gjort honom, fått ett vidsträckt ämne för funderingar, och som man vet, går tiden aldrig fortare, än då man sitter och fun- derar på något. Och det så mycket mera som herr Bonacieux” funderin- gar voro idel rosenfärgade. Rochefort kallade honom sin vän, sin kära Bonacieux och upphörde icke att försäkra honom, att kardinalen satte det största värde på honom. Krämaren såg sig redan på god väg att vinna utmärkelser och en lysande bana. Även fru Bonacieux hade haft sina funderingar, men, det måste medgivas, allt annat än ärelystna; mot hennes vilja hade hennes tankar oupphörligt återvänt till den vackra unga mannen, som var så tapper och syntes så förälskad. Gift vid aderton års ålder med herr Bonacieux och ständigt levande bland hans vänner, som just icke voro skapade att ingiva några ömmare känslor, i synnerhet icke hos en ung kvinna med ett hjärta vida mera upphöjt än hennes samhällsställning, hade fru Bonacieux förblivit känslolös för vanliga simpla förförelsekonster; men adel- skapet gjorde i synnerhet på denna tid stort intryck på borgarklassen, och d'Artagnan var adelsman; dessutom bar han gardesuniform, som efter musketöruniformen var den av damerna mest beundrade. Han var, vi upprepa det, ung, äventyrslysten ; han talade om könet som en man som älskar och längtar att bli älskad, allt egenskaper som mer än väl kunde förvrida ett tjugutreårigt huvud, och fru Bonacieux hade just uppnått denna livets lyckligaste ålder. Ehuru de båda makarna icke sett varandra på över åtta