Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BALETTEN LA MERLAISON 9
ifrån nådde honom, rösterna från två eller tre fruntimmer,
som talade på ett både vördnadsfullt och fint sätt, det flera
gånger upprepade ordet »majestät», allt detta gav tydligt till-
känna, att han befann sig i ett rum bredvid drottningens
kabinett.
Den unga mannen höll sig i skuggan och väntade.
Drottningen föreföll glad och lycklig, vilket mycket tyck-
tes förvåna hennes omgivning, van som man var att nästan
alltid se henne nedslagen. Drottningen själv uppgav som
orsak till sin glada sinnesstämning, att festen var så lysande
och att hon haft så stort nöje av baletten, och som det icke
är tillåtet att motsäga en drottning, hon må nu skratta eller
gråta, överbjöd man varandra i beröm över den artighet
staden Paris’ styresmän visat.
Ehuru d’Artagnan icke kände drottningen, urskilde han
snart hennes röst från de andras, först på en lätt främmande
brytning och sedan på den känsla av överlägsenhet, som
helt naturligt ligger i suveränernas hela sätt att tala. Han
hörde henne närma sig och avlägsna sig från den öppna
dörren, och ett par gånger såg han till och med skuggan av
en kvinnlig gestalt skymma för ljusskenet.
Slutligen sträcktes en hand och en arm båda av beundrans-
värd form och vithet helt hastigt ut genom draperiet; d’Ar-
tagnan förstod att det var hans belöning. Han kastade sig på
knä, fattade handen och förde den vördnadsfullt till sina
läppar ; därpå drogs handen tillbaka, kvarlämnande i hans
ett föremål, som han kände vara en ring, dörren stängdes
åter och d’Artagnan befann sig på nytt i det djupaste mör-
ker.
D’Artagnan satte ringen på sitt finger och stod där åter
och väntade ; det var iu alldeles klart, att allt icke kunde vara
slut ännu, sedan han fått belöningen för sin självuppoffring,
väntade honom belöningen för hans kärlek. Dessutom,
fastän baletten var dansad, hade ju festen knappast börjat
ännu; man skulle supera klockan tre, och tornuret i Saint-
Jean hade redan slagit tre kvart på tre.
Småningom avtog verkligen även ljudet av rösterna i rum-
met bredvid och hördes snart avlägsna sig; därpå öppnades
åter dörren till kabinettet, där d’Artagnan befann sig, och
fru Bonacieux kom hastigt in.
»Äntligen kommer ni då!» utropade d’Artagnan.
»Tyst, tyst!» sade den unga kvinnan och lade handen på
hans läppar; »och skynda er genast bort samma väg ni
kommit.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
