Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÖTET 11
öppnade brevet. Det var från fru Bonacieux och lydde på
följande sätt:
»Man har varma tacksägelser att skänka och att framföra
till er. Infinn er i afton vid tiotiden i Saint-Cloud mittför
paviljongen, som ligger vid hörnet av herr d’Estrees palats.
C. B»
Vid läsningen av detta brev kände d’Artagnan sitt hjärta
vidgas och hopsnöras med dessa krampaktiga rörelser, som
på en gång pina och smeka de älskandes hjärtan.
Det var det första ömma brev han fått, det första möte,
som beviljades honom. Hans hjärta, överfullt av rusig
glädje, var nära att sprängas på tröskeln till det jordiska
paradis, som kallas kärleken.
»Näväl, herres, sade Planchet, som såg sin herre rodna
och blekna om vartannat, »har jag inte gissat rätt och är
det inte fråga om någon ledsam historia?»
»Du ’misstar dig, Planchet, och bästa beviset därpå är,
att här har du en écu för att dricka min skål.»
Jag tackar herrn så mycket för écun och lovar att noga
åtlyda befallningen, men sant är det i alla fall, att brev,
. som så där komma in i låsta rum...»
»Falla från himrneln, min vän, falla från himmeln.»
»Herrn är således belåten?» frågade Planchet.
Min kära Planchet, jag är den lyckligaste människa i
världen !»
»Och jag får begagna mig av herrns lycka för att gå och
lägga mig?»
»Ja, gå.»
»Må himmelens alla välsignelser komma över herrn, men
jag säger ändå, jag, att ett brev, som så där...»
Och Planchet gick skakande på huvudet och med en min
av tvivel, som d’Artagnans frikostighet icke kunnat utplåna.
När d’Artagnan blev ensam, läste han och läste om igen
sitt brev och kysste väl sina tjugu gånger dessa rader av den
älskades hand. Slutligen gick han och lade sig, somnade,
och drömde de ljuvaste drömmar.
Klockan sju på morgonen vaknade han, steg upp och ro-
pade på Planchet, som vid andra ropet öppnade dörren och
visade ett ansikte, som ännu icke var alldeles fritt från
gårdagens oro.
»Planchet», sade d’Artagnan, »jag blir kanske ute hela
dagen, du är således fri och ledig till klockan sju i afton,
men då skall du hålla dig färdig med två hästar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
