Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 TJUGUSJÄTTE KAPITLET
tagnans ankomst, som kunde kasta hans herre tillbaka i vir-
veln av värdsliga tankar, som så länge ryckt honom med
sig. Han beslöt således att tappert försvara dörren, och då
han icke i strid med värdinnans utsago kunde påstå, att
hans herre ej var hemma, försökte han att bevisa den ny-
komnre, att det skulle vara höjden av taktlöshet att nu
komma och störa hans herre i den fromma sammankomst,
som han hade börjat tidigt på morgonen och som, enligt vad
Bazin påstod, icke kunde vara slut förrän på aftonen.
Men d’Artagnan brydde sig icke om mäster Bazins väl-
taliga föredrag, och som han icke hade lust att inlåta sig i
någon ordstrid med sin väns betjänt, sköt han honom helt
enkelt åt sidan med ena handen och vred med den andra om
låsvredet till dörren n:r 5.
Dörren gick upp och d’Artagnan trädde in i rummet.
Aramis, klädd i svart rock och med hjässan betäckt av
ett slags rund och platt mössa, som icke var så alldeles olik
en kalott, satt vid ett avlångt bord fullt av pappersrullar och
ofantliga folianter; till höger om honom satt jesuitpriorn,
till vänster kyrkoherden i Montdidier. Gardinerna voro till
hälften fördragna och släppte endast in en mystisk dager,
passande för ett saligt drömmeri. Alla de värdsliga före-
mål, som kunna träffa blicken, då man kommer in i en ung
mans rum, i synnerhet när denna unga man är musketör,
hade försvunnit som genom ett trollslag, och troligen av
fruktan, att anblicken av dem kunde åter bringa hans herre
på denna värdens tankar, hade Bazin lagt beslag på värja,
pistoler, den plymagerade hatten samt broderier och spet-
sar av alla möjliga slag. Men i deras ställe tyckte d’Artag-
nan sig i en mörk vrå se något liknande ett gissel, som
hängde på en spik i väggen.
Vid bullret, som d’Artagnan gjorde, då han öppnade dör-
ren, lyfte Aramis upp huvudet och kände igen sin vän. Men
till den unga mannens stora förvåning syntes hans anblick
icke göra något starkare intryck på musketören, till den
grad frigjord var hans själ från allt jordiskt.
»God dag, kära d’Artagnan», sade Aramis, »det var myc-
ket angenämt att få se dig.»
»Detsamma säger jag», svarade d’Artagnan, »fast jag ännu
inte är riktigt säker på, att det är Aramis jag talar med.»
»Han själv, min kära vän, han själv. Vad kan väl komma
dig att tvivla på...»
»Jag var rädd för att ha tagit fel på rum och jag trodde
först, att jag kommit in till någon kyrkans man ; och sedan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
