130 TRETTIOTREDJE KAPITLET om — han har varit nära att låta mig förlora kardinalens förtroende... Åh, jag skall nog hämnas!» »Och jag som trodde, att mylady älskade honom.» »Jag älska honom? Jag avskyr honom! Ett nöt, som har lord Winters liv i sina händer och inte dödar honom, och. som låter mig gå miste om trehundra tusen livres i ränta.» »Det är sant», sade Ketty, »er son är ju sin farbrors enda arvinge, och tills han blir myndig, skulle ju ni fått förfoga över hans förmögenhet.» D'Artagnan kände en rysning genom märg och ben, då han hörde denna till utseendet så milda varelse med en skä- rande röst, som hon eljest under samtal gjorde sig så myc- ken möda att dölja, förebrå honom, att han icke dödat en man, som han sett överhopa henne med vänskapsbevis. »Också», fortfor mylady, »skulle jag redan hämnats på ho- nom, om inte kardinalen, av vad skäl vet jag inte, uppma- nat mig att skona honom.» »Ja, men mylady skonade inte den där lilla kvinnan, som han älskade.» »Jaså hon, krämarfrun på Fossoyeursgatan! Men har han inte redan glömt, att hon funnits till? En skön hämnd, minsann !» Kallsvetten rann på d'Artagnans panna, denna kvinna var då ett vidunder! Han lyssnade ännu ivrigare, men olyckligtvis var natt- toaletten nu färdig. »Det är bra», sade mylady, »gå nu in till dig och försök att i morgon äntligen skaffa ett svar på det där brevet, jag lämnade dig.» »Till greve de Wardes?» frågade Ketty. »Javisst, till greve de Wardes.» »Det är en man, som förefaller mig vara raka motsatsen till den stackars herr d'Artagnan», sade Ketty. »Gå din vägs, sade mylady, »jag tycker inte om några anmärkningar.» D'Artagnan hörde dörren stängas och ljudet av två riglar, som mylady sköt för; Ketty å sin sida skyndade, så tyst hon kunde, att vrida om nyckeln i låset, och d'Artagnan sköt upp skåpdörren. »O, min Gud», sade Ketty helt sakta, »vad fattas er? Vad ni är blek !» »Den avskyvärda varelsen !» mumlade d'Artagnan. »Tyst, tyst, går er väg !» sade Ketty; »det är bara en tunn