Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 TRETTIOTREDJE KAPITLET
om — han har varit nära att låta mig förlora kardinalens
förtroende... Åh, jag skall nog hämnas!»
»Och jag som trodde, att mylady älskade honom.»
»Jag älska honom? Jag avskyr honom! Ett nöt, som har
lord Winters liv i sina händer och inte dödar honom, och.
som låter mig gå miste om trehundra tusen livres i ränta.»
»Det är sant», sade Ketty, »er son är ju sin farbrors enda
arvinge, och tills han blir myndig, skulle ju ni fått förfoga
över hans förmögenhet.»
D’Artagnan kände en rysning genom märg och ben, då
han hörde denna till utseendet så milda varelse med en skä-
rande röst, som hon eljest under samtal gjorde sig så myc-
ken möda att dölja, förebrå honom, att han icke dödat en
man, som han sett överhopa henne med vänskapsbevis.
»Också», fortfor mylady, »skulle jag redan hämnats på ho-
nom, om inte kardinalen, av vad skäl vet jag inte, uppma-
nat mig att skona honom.»
»Ja, men mylady skonade inte den där lilla kvinnan, som
han älskade.»
»Jaså hon, krämarfrun på Fossoyeursgatan! Men har
han inte redan glömt, att hon funnits till? En skön hämnd,
minsann !»
Kallsvetten rann på d’Artagnans panna, denna kvinna var
då ett vidunder!
Han lyssnade ännu ivrigare, men olyckligtvis var natt-
toaletten nu färdig.
»Det är bra», sade mylady, »gå nu in till dig och försök
att i morgon äntligen skaffa ett svar på det där brevet, jag
lämnade dig.»
»Till greve de Wardes?» frågade Ketty.
»Javisst, till greve de Wardes.»
»Det är en man, som förefaller mig vara raka motsatsen
till den stackars herr d’Artagnan», sade Ketty.
»Gå din vägs, sade mylady, »jag tycker inte om några
anmärkningar.»
D’Artagnan hörde dörren stängas och ljudet av två riglar,
som mylady sköt för; Ketty å sin sida skyndade, så tyst
hon kunde, att vrida om nyckeln i låset, och d’Artagnan sköt
upp skåpdörren.
»O, min Gud», sade Ketty helt sakta, »vad fattas er? Vad
ni är blek !»
»Den avskyvärda varelsen !» mumlade d’Artagnan.
»Tyst, tyst, går er väg !» sade Ketty; »det är bara en tunn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
