Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FÖRFÄRLIG UPPENBARELSE 185
nan, om han behövde hans hjälp i något, men d’Artagnan
svarade stolt, att han hade allt vad han behövde.
Natten förenade alla kamraterna från herr Desessarts?
gardeskompani och herr de Trévilles musketörkompani, som
blivit goda vänner. Man skildes åt för att återse varandra,
när Gud ville och om Gud ville. Natten var således en av
de mest bullersamma, som man väl kan tänka sig, ty under
sådana omständigheter kan man endast övervinna en ytter-
lig tankfullhet genom en lika ytterlig sorglöshet.
Dagen därpå, vid första trumpetstöt, skildes vännerna
åt; musketörerna skyndade till herr de Trévilles palats,
gardet till herr Desessarts. Båda kaptenerna förde genast
sina kompanier till Louvren, där kungen höll revy med dem.
Konungen var dyster och syntes illamående, vilket be-
rövade honom något av hans kungliga hållning. Han hade
också dagen förut fått ett anfall, mitt under det han höll
parlamentssession och skipade sin kungliga rättvisa. Han
var icke desto mindre besluten att resa samma afton, och
trots de föreställningar man gjort honom, hade han ovill-
korligen velat låta trupperna Passera revy för sig i hopp om
att genom denna ansträngning övervinna sjukdomen, som
redan börjat gripa honom.
När revyn var slut, satte gardet sig ensamt i marsch,
emedan musketörerna skulle avtåga först tillsammans med
konungen, vilket gav Porthos tillfälle att i sin ståtliga ut-
rustning göra en promenad till häst på Oursgatan.
Prokuratorskan såg honom rida förbi i sin nya uniform
och på sin vackra häst. Hon älskade Porthos alltför högt
för att låta honom fara sin väg på detta sätt; hon vinkade
åt honom att sitta av och komma upp till henne. Porthos
var storartad; hans sporrar klingade, hans bröstharnesk
blixtrade, hans värja slog stolt mot benen. Denna gång
hade icke skrivarna någon lust att skratta, så mordisk
föreföll han dem.
Musketören fördes in till herr Coquenard, vars gråa små
ögon blixtrade av vrede, då han såg sin kusin så sprittsprån-
gande ny. En inre tröst hade han likväl, och det var att man
allmänt sade, att fälttåget skulle bli mycket svårt; han hop-
pades i sitt stilla sinne, att Porthos skulle stupa.
Porthos gjorde mäster Coquenard sina komplimanger och
tog farväl av honom, och mäster Coquenard önskade honom
allsköns lycka. Fru Coquenard kunde icke återhålla sina
tårar, men ingen drog några elaka slutsatser av hennes
smärta, ty man visste att hon var mycket fäst vid sina släk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
