LA ROCHELLES BELÄGRING 191 »Om det lossas ett tredje skott», tänkte han, »så är jag förlorad !» Därmed lade han benen På ryggen och flydde tillbaka mot lägret med snabbheten hos sina landsmän, som äro så be- ryktade för sin rörlighet; men hur fort han än sprang, hade den förste, som skjutit på honom, hunnit ladda om geväret och skickade efter honom ett nytt skott, så väl riktat, att kulan genomborrade hans hatt och kom den att flyga tio steg bort från honom, Men som SArtagnan icke hade någon annan hatt, tog han upp den under språnget, kom mycket andtruten och mycket blek tillbaka till sitt kvarter och satte sig ned, utan att säga något åt någon, och började tänka efter. Denna tilldragelse kunde ha tre orsaker: Den första och naturligaste: det kunde vara ett bakhåll av folk från La Rochelle, som icke skulle haft något emot att döda en av hans majestäts gardister, för det första där- för att det alltid var en fiende mindre, för det andra därför att denna fiende kunde ha en väl späckad börs i fickan. D'Artagnan tog sin hatt, undersökte hålet efter kulan och skakade på huvudet. Det var icke någon muskötkula, den kom från en hakebössa, det säkra skottet hade redan fört honom på den tanken, att det kommit från något ovanligare skjutvapen ; således var det icke något militäriskt bakhåll, eftersom kulan icke hade den kalibern. Det kunde även vara en minnesbeta av kardinalen. Man påminner sig, att just i samma ögonblick d'Artagnan, tack vare den så väl till pass kommande solstrålen, fick se gevärs- pipan, gick han och förvånade sig Över hans eminens” lång- modighet mot honom. Men d'Artagnan skakade på huvudet. Mot personer, som han med en enda handrörelse kunde göra oskadlig, brukade hans eminens sällan använda dylika medel. Det kunde vara en hämnd av mylady. Detta var sanno- likare. Han sökte förgäves påminna sig de tilltänkta lönnmör- darnas utseende eller klädsel; han hade avlägsnat sig från dem så hastigt, att han icke hunnit ge akt på något. »Ack, mina kära vänner», halvviskade d'Artagnan, »var äro ni? Vad jag saknar er!» D'Artagnan tillbragte en mycket orolig natt. Två eller tre gånger for han upp ur sömnen och inbillade sig, att nå- gon nalkades hans säng för att stöta dolken i honom, Emel-