OM NYTTAN AV SPISRÖR 9 mästaren och de tre musketörerna att stanna; en sadlad häst stod bunden vid luckan, kardinalen knackade tre gånger på ett särskilt sätt. En man insvept i en kappa kom genast ut och växlade några hastiga ord med kardinalen, därpå steg han åter till häst och red bort på vägen till Surgéres, som även var vä- gen till Paris. >Kom fram, mina herrar !> ropade kardinalen. >Ni ha talat sanning, mina herrar», sade han vändande sig till de tre musketörerna, »och det skall inte vara mitt fel, om inte vårt sammanträffande i afton blir till fördel för er. Följen mig nu emellertid. Kardinalen steg av hästen, de tre musketörerna likaså : kardinalen kastade tyglarna åt sin stallmästare, de tre musketörerna bundo sina vid fönsterluckorna. Värden väntade i dörren; för honom var kardinalen en- dast en officer, som kom för att besöka ett fruntimmer. »Har ni något rum på nedra botten, där de här herrarn2 kunna vänta på mig vid en god brasa?» frågade kardinalen. Värden öppnade dörren till en stor sal, där man just satt upp en stor och präktig kamin i stället för en dålig spis. »Här ha vi ett>, sade värden. »Det är bra», svarade kardinalen, »stig in här, mina her- rar, och vänta på mig; jag skall inte dröja längre än en halvtimme.» Och medan de tre musketörerna gingo in i salen på nedra botten, gick kardinalen, utan att begära vidare upplysnin- gar, uppför trappan som en man, som icke har behov av att man visar honom vägen. 44. OM NYTTAN AV SPISRÖR D et var tydligt att de tre vännerna, utan att själva ana det och drivna endast av sin ridderliga karaktär och sin lust efter äventyr, hade gjort en tjänst åt någon, som kardinalen hedrade med sitt särskilda beskydd. Men vem var denne någon? Detta var den fråga de tre musketörerna genast gjorde sig, men när de sågo, att deras förstånd icke kunde ge dem något nöjaktigt svar, kallade Porthos på värden och bad om tärningar.