BASTIONEN SAINT-GERVAIS 23 »Vad för slag», sade Athos, »finns det inte fisk i en hamn- stad?» >De påstås, genmälde Aramis, i det han återtog sin from. ma läsning, »att dammen, som kardinalen bygger, jagar bort fisken ut i öppna sjön.> >Det var inte egentligen det jag menade, Aramis», sva- rade Athos, »jag menade, om du fick vara i fred och om ingen kom och störde dig.» »Jag vill minnas, att där inte var alltför mycket besvär- ligt sällskap, ja, för vad du kan ha att säga oss, Athos, tror jag att vi skulle ha det ganska bra på LE PARPAILLOT.> »>Nå, låt oss då gå till LE PARPAILLOT», sade Athos, »ty här aro väggarna som om de vore av papper.» D'Artagnan, som var van vid sin väns sätt och som ge- nast på ett ord, en blick, en åtbörd av honom märkte, när något viktigt var å färde, tog Athog arm och gick ut med honom utan att säga ett ord; Porthos följde efter språkande med Aramis. På vägen mötte de Grimaud, och Athos gav honom tecken att följa med. Grimaud lydde tigande enligt sin vana; den stackars gossen hade småningom nästan glömt bort att tala. Man kom fram till det lilla värdshuset Lz PARPAILLOT. Klockan var sju på morgonen. Det började dagas; de tre vännerna beställde frukost och gingo in i en sal, där de en- ligt värdens försäkran icke borde bli störda. Olyckligtvis var timmen illa vald för en förtrolig över- läggning ; reveljen hade nyss gått, litet var höll på och mor- nade sig, och för att få något värmande i den fuktiga mor- gonluften kom man och drack en tår på värdshuset; drago- ner, schweizare, gardister, musketörer, låtta kavallerister avlöste varandra med en hastighet, som borde vara mycket inbringande för värden, men som högst illa motsvarade de fyra vännernas förväntningar. Också besvarade de mycket trumpet sina kamraters hälsningar, skålar och muntra infall. »>Seså», sade Athos, »slutet på det här blir, att vi få oss ett ordentligt gräl på halsen, och det ha vi inte behov av just nu. D'Artagnan, tala om för oss, hur du tillbringat natten, så ska vi sedan tala om våra nattäventyr.> »Ja visst, ja», sade en lätt kavallerist, som stod där och språttade och svängde på sig, hållande i handen ett glas brännvin, som han sakta smuttade på, »ni voro ju i löpgra- varna i natt, ni herrar gardister, och det tycks som om ni haft ett svårt nappatag med rochellarna.>