MUSKETÖRERNAS RÅDPLÄGNING 35 eller tjugufem man, men det var inte längre några arbetare, utan soldater av garnisonen. »Om vi skulle återvända till lägret?> sade Porthos; »det förefaller mig som om vi inte vore riktigt jämnspelta.> »Omöjligt av tre orsaker», svarade Athos: »för det första ha vi inte slutat frukosten, för det andra ha vi ännu viktiga saker att tala om och för det tredje fattas det ännu tio mi- nuter, innan timmen gått.» >Ja, men vi måste göra upp en bataljplan», sade Aramis. »Den är mycket enkel, sade Athos: »så fort fienden kom- mer inom skotthåll, ge vi eld; fortsätter han att rycka fram, ge vi ytterligare eld, och det så länge vi ha några gevär lad- dade ; om då resten av truppen vill löpa till storms, så låta vi dem komma ända ned i graven, och då vräka vi ner över huvudet på dem ett stycke av muren, som ännu står kvar endast genom ett underverk av balansering.» »Bravo!» utropade Porthos. »Athos, sannerligen är du inte född till general, och kardinalen, som tror sig vara en stor härförare, är ett intet i jämförelse med dig!» »Mina herrar», sade Athos, »skjut inte två på en och samma fiende, sikta var och en på sin motståndare!» »Jag har mins», sade d'Artagnan. »Och jag mins, sade Porthos. »Och jag dito», sade Aramis. >Välan då — fyr!s kommenderade Athos. De fyra skotten gåvo en enda knall, men fyra man stu- pade. Då rördes trumman, och den lilla truppen ryckte an med stormsteg. Muskötskotten följde nu på varandra utan all regelbun- denhet, men alltid riktade med samma säkerhet. Men som om de haft reda på fiendens ringa antal, fortforo rochellar- na att rycka an 1 språngmarsch. På tre skott, som nu föllo, stupade två man, men de, som ännu voro på benen, saktade icke sina steg. När de kommo fram till foten av bastionen, voro fiender- na ännu tolv eller femton; en sista salva tog emot dem men hejdade dem icke, de hoppade ned i graven och beredde sig att klättra upp i bräschen. >Seså, mina vänners, sade Athos, »låt oss göra slut på saken med en gång! Till muren, till muren !» De fyra vännerna, understödda av Grimaud, började nu med sina muskötpipor trycka på ett väldigt murstycke, som böjde sig, liksom påverkat av en stormvind, lossnade från