MUSKETÖRERNAS RÅDPLÄGNING 41 »Eller femton.» >Hur många ha vi krossat?» Åtta eller tio.» »Och i utbyte inte så mycket som en skråma .. . Jo, men — vad är det med din hand, d'Artagnan? Den blöder, tye- ker jag.» »Det är ingenting», svarade dArtagnan. »En förlupen kula?» »Nej, inte ens det.> »Men vad är det då?» Vi ha redan sagt, att Athos älskade dArtagnan nästarr som sin son, och denna dystra och oböjliga karaktär hyste ibland för den unga mannen faderliga omsorger och be- kymmer. >»En skråma bara», svarade d'Artagnan, »mina fingrar fastnade mellan två stenar, stenen i muren och stenen i min ring, så att det gick håll på skinnet.» »Så är det att bära diamanter, min gunstig herre!» sade Athos ringaktande. >Ja visst», utropade Porthos, shär finns en diamant, vad fan beklaga vi oss då över brist på pengar!» »>Mycket riktigt anmärkt!» sade Aramis. >Ser man på, Porthos, den gången hade du en idé!» »Skulle tro det!» sade Porthos, bröstande sig över Athos” komplimang. »Eftersom det finns en diamant, så låtom oss sälja den.> »Men>, sade P'Artagnan, »det är ju drottningens diamant.» »Så mycket mera skäl då», genmälde Athos- »drottningen räddar hertigen av Buckingham, sin älskade, ingenting kan vara mera rättvist, och hon räddar OSS, Sina vänner, ingen- ting kan vara mera moraliskt. Låtom oss alltså sälja dia- manten. Vad tänker herr abbén om saken? Jag ber inte att få höra Porthos” mening, den har han redan sagt.> »Jag tycker», sade Aramis rodnande, »att då ringen inte kommer från en älskarinna och således inte är någon kär- lekspant, kan d'Artagnan sälja den.» »Min vän, du talar som teologien själv. Alltså är ditt råd?» »Att sälja diamanten», svarade Aramis. »Nåväls, sade dArtagnan muntert, >så låt oss sälja dia- manten och inte mer tala om saken.» Gevärssalvorna fortforo, men vännerna voro utom skott- håll och rochellarna sköto nu endast för att freda sina sam- veten, »Minsann>, sade Athos, »var det inte hög tid att Porthos