OLYCKSÖDE 59 nom, officern, alla måst lyda, kommenderade han en manö- ver, som besättningen genast utförde. Fartyget satte sig åter i gång, alltjämt eskorterat av den lilla kuttern, som seglade vid sidan av det, hotande det med mynningarna av sina sex kanoner, medan båten följde efter i fartygets köl- vatten, en obetydlig punkt bredvid den ofantliga massan. Under den tysta granskning, som officern underkastat mylady, hade hon, som man väl kan föreställa sig, å sin sida slukat honom med blicken. Men hur stor vana än denna kvinna med sina lågande ögon hade att läsa i deras hjärtan, vilkas hemligheter hon behövde utforska, fann hon sig denna gång inför ett ansikte till den grad okänsligt och oföränder- ligt i sitt uttryck, att ingen upptäckt följde på hennes forsk- ning. Officern, som stannat framför henne och under tyst- nad studerat henne så noga, kunde väl vara tjugufem eller tjugusex år gammal och hade ett blekt ansikte med ljusblå, något djupt liggande ögon; hans fina och välformade mun förblev orörlig med sina korekta linjer, den starkt marke- rade hakan vittnade om den viljekraft, som hos den vanliga engelska typen i allmänhet icke är något annat än envishet: pannan var något tillbakalutad, som det anstår poeter, en- tusiaster och soldater, och skuggades knappast av ett kort och tunnt hår, vilket liksom skägget, som omgav den nedre delen av ansiktet, hade en vacker mörkbrun färg. Då man kom in i hamnen, var det redan mörkt. Misten ökade ännu mera mörkret och bildade kring fartygslanter- norna och lyktorna på hamnarmen ringar liknande dem, som omgiva månen, när det hotar att bli regnigt väder. Luften, som man inandades, var tung, våt och kylig. « Mylady, denna så starka kvinna, kände en ofrivillig rys- ning. Officern lät visa sig myladys saker och bära ned dem i båten, varpå han bad henne själv stiga ned och räckte henne handen. Mylady betraktade mannen och tvekade. »Vem är ni, min herre», frågade hon, »som har den god- heten att så här särskilt sysselsätta er med mig?» »Det bör ni kunna se på min uniform, min fru: jag är officer vid engelska flottan», svarade den unga mannen. »Men ändå, är det verkligen brukligt, att officerarna vid engelska flottan ställa sig till sina landsmäns förfogande, när de inlöpa i någon av Storbritanniens hamnar, och driva artigheten ända därhän att föra dem i land?» »>Ja, mylady, det är brukligt, men visst inte av artighet