66 FEMTIONDE KAPITLET sOch till och med min enda arvinge, inte sant?» sade i sin tur lord Winter och spände ögonen i mylady. Hur stort välde hon än hade över sig själv, kunde mylady icke undertrycka en darrning, och som lord Winter hade lagt sin hand på hennes arm, undgick denna darrning ho- nom icke. Stöten var verkligen både rätt på målet och djup. Den första tanke, som föll mylady in, var att Ketty förrått henne och för lord Winter berättat om den egennyttiga motvilja, som hon så ofta och oförsiktigt givit luft åt i sin kammar- jungfrus närvaro; hon påminde sig även sitt ursinniga, okloka utbrott, likaledes inför Ketty, mot d'Artagnan, då denne hade skonat hennes svågers liv. »Jag förstår inte, mylord>, sade hon för att vinna tid och få sin motståndare att tala, »vad menar ni egentligen och ligger det någon dold mening under edra ord?» >»Ack, min Gud, nej!» svarade lord Winter med spelad godmodighet. >Ni har kommit till England. Jag får veta er önskan eller, rättare sagt, jag anar den, och för att be- spara er alla obehag att nattetid inlöpa i en hamn och allt besväret vid en landstigning skickar jag en av mina offi- cerare mot er, ställer en vagn till ert förfogande, och den för er till detta slott, vars guvernör jag är, dit jag kommer alla dagar och där jag, för att tillfredsställa bådas vår ön skan att få träffa varandra, låter ställa i ordning ett rum åt er. Vad ligger det väl mera förvånande i vad jag nu sagt er än i det, som ni nyss sade mig?» »Nej, vad jag finner förvånande är, att ni kunde vara förberedd på min ankomst.> Det är likväl den enklaste sak i världen, min kära syster, Såg ni inte, att kaptenen på ert lilla fartyg, då han kom på redden, skickade förut en jolle med sin loggbok och sin besättnings- och passagerarlistor för att få tillstånd att in löpa i hamnen? Jag är hamnens kommendant, man lämnad mig kaptenens papper och i dem läste jag ert namn. Mittz hjärta sade mig genast, vad er mun nyss bekräftat, det vill säga för vad ändamål ni utsatte er för det oroliga havet faror eller åtminstone besvärligheter vid den här årstiden och jag skickade min kutter mot er. Resten vet ni> Mylady förstod, att lord Winter ljög, och kände sig em dast så mycket mera förskräckt. Min bror», fortfor hon, »var det inte hertigen av Buc kingham jag såg på piren i afton, då jag kom?» »Han själv», sade lord Winter, »och jag förstår väl, al