76 FEMTIOFÖRSTA KAPITLET att sträcka pekfingret i riktning åt häcken och på detta sätt ange kardinalens och hans eskorts närvaro. Med ett språng voro musketörerna på benen och hälsade vördnadsfullt. Kardinalen syntes ursinnig. »Det ser ut som herrar musketörer låta hålla vakt om sig», sade han. »Kommer engelsmannen landvägen, eller in- billa musketörerna sig vara högre officerare?» »Monseigneur», svarade Athos, ty mitt i den allmänna be- störtningen hade han ensam bibehållit detta den förnäma ädlingens lugn och kallblodighet, som aldrig övergåvo ho- nom, »när musketörerna icke ha tjänstgöring eller tjänst- göringen är slut, dricka de och spela tärning, och de äro all- tid högre officerare inför sina betjänter.»> »Betjänter !» brummade kardinalen; »betjänter, som ha order att underrätta sina herrar, när det kommer någon, äro icke betjänter utan skiltvakter.> »Ers eminens ser emellertid, att om vi inte hade vidtagit detta försiktighetsmått, så skulle vi utsatt oss för att låta ers eminens gå förbi utan att vi fått tillfälle att betyga vår vördnad och framföra våra tacksägelser för den gunst ers eminens bevisat oss genom att förena oss alla fyra vid en och samma kår, D'Artagnan>, fortfor Athos, »du som nyss önskade ett tillfälle att få uttrycka din tacksamhet för mon- seigneur, nu är detta tillfälle inne, begagna dig därav.» Dessa ord uttalades med det orubbliga lugn, som utmärkte Athos i farans ögonblick, och med den utomordentliga artig- het, som vid vissa tillfällen gjorde honom till en konung mera majestätisk än konungar till börden. D'Artagnan gick fram och stammade några tacksamm ord, som snart förstummades för kardinalens mulna blickar »Må vara, mina herrar», fortfor kardinalen, utan att p minsta sätt synas frångå sin första uppfattning genom d vändning Athos sökt giva saken, »jag tycker i alla fall int om, att simpla soldater, därför att de ha förmånen att tjä i en privilegierad kår, på det här sättet spela stora herrar ty disciplinen är densamma för dem som för alla andra.» Athos lät kardinalen avsluta meningen, och bugande si till tecken av bifall, återtog han: »Monseigneur, jag hoppas, att vi inte på minsta sätt glöm disciplinen. Vi äro inte i tjänstgöring, och vi trodde o därför kunna använda vår tid efter eget behag. Om vi är nog lyckliga att få emottaga någon särskild order av e€ eminens, så äro vi färdiga att lyda. Monseigneur, se