78 FEMTIOFÖRSTA KAPITLET dertecknat Marion Delorme eller hertiginnan d'Aiguillon.> Kardinalen blev dödsblek, en ursinnig blixt sköt fram ur hans ögon ; han vände sig om liksom för att ge Cahusac och La Houdiniére någon befallning. Athos såg rörelsen och tog ett steg mot musköterna, på vilka de tre vännerna hade blicken fäst såsom män föga benägna att låta arrestera sig. Kardinalen var själv tredje, musketörerna, betjänterna in- beräknade, voro sju; han ansåg, att partiet skulle vara så mycket mindre jämnt, om Athos och hans kamrater verk- ligen voro konspiratörer, och med en av dessa hastiga över- gångar, som han alltid hade till sitt förfogande, upplöstes all hans vrede 1 ett småleende. »Seså, seså», sade han, »ni äro tappra unga män, stolta i dagsljuset, trogna i mörkret. Det är inte något ont i att vaka över sig själv, när man vakar så bra över andra. Mina herrar, jag har inte glömt den natt, då ni eskorterade mig till värdshuset Röva DUVSsLAGET, och om det lurade någon fara på den väg jag nu skall färdas, skulle jag nog be er följa mig; men som ingen fara finns, så stanna ni kvar här och göra slut på edra buteljer, ert spel och ert brev. Farväl, mina herrar!» ; Och i det han steg upp på sin häst, som Cahusac fört fram, hälsade han dem med handen och red bort. De fyra unga männen stodo orörliga och följde honom med blicken utan att säga ett ord, tills han försvunnit. Då sågo de på varandra. Allas ansikten uttryckte bestörtning, ty trots hans emi- nens” vänliga avskedsord, insågo de mer än väl, att han av- lägsnat sig med raseri i hjärtat. Athos ensam log ett brett och föraktfullt leende. Då kar- dinalen var utom hör- och synhåll, utropade Porthos, som gärna ville urladda sitt dåliga lynne över någon: »Det nötet Grimaud ropade alldeles för sent!» Grimaud ämnade svara för att ursäkta sig, men Athos lyfte ett finger och Grimaud teg. »Skulle du lämnat honom brevet, Aramis?» frågade d'Ar- tagnan. »Ja>, sade Aramis med sin ljuvaste flöjtröst, >jag hade fattat mitt beslut: om han hade fordrat att få brevet, skulle jag lämnat honom det med ena handen och med den andra ränt värjan genom honom.» »Det väntade jag», sade Athos, »och därför lade jag mig emellan. Sannerligen är inte den där karlen bra oförsiktig, som tillåter sig att tala på det sättet till andra män. Man