88 FEMTIOTREDJE KAPITLET 53: ANDRA DAGEN AV FÅNGENSKAPEN NET drömde, att hon äntligen hade d'Artagnan i sitt våld, att hon var närvarande vid hans avrättning, och att det var anblicken av hans förhatliga, under bödelns bila rinnande blod, som framkallade det förtjusande småleendet på hennes läppar. Hon sov som en fånge sover, vaggad av sin första för- hoppning. Morgonen därpå, då man kom in till henne, låg hon ännu. Felton var ute i korridoren; han förde med sig den kvinna, som han talat om dagen förut och som nyss anlänt; hon trädde in i rummet, gick fram till myladys säng och erbjöd henne sina tjänster. Mylady var vanligtvis blek, hennes hy kunde därför lätt narra en person, som såg henne för första gången. »Jag har feber», sade hon, »jag har inte sovit ett ögonblick under hela denna långa natt; kommer ni att visa er mänsk- ligare mot mig, än vad man var i går? Allt vad jag för övrigt begär, är att få bli liggande.> »Vill ni, att man tillkallar en läkare?» frågade kvinnan. Felton åhörde detta samtal utan att yttra ett ord. Mylady gjorde den betraktelsen, att ju mera folk man om- gav henne med, desto flera skulle hon få att väcka medlidan- de hos och desto större skulle lord Winters vaksamhet bli; dessutom kunde ju läkaren förklara, att sjukdomen var låt- sad, och mylady ville icke, sedan hon förlorat sitt första spel, även förlora det andra. »Skicka efter en läkare!» sade hon. »Vad skulle det tjäna till? Herrarna här förklarade i går, att mitt illamående en- dast var en komedi; man skulle utan tvivel påstå detsamma i dag, ty sedan i går afton har man haft god tid på sig att underrätta läkaren.» »Säg då själv, min fru», sade Felton otåligt, »vilken be- handling ni vill följa.» >Ack, min Gud, vet jag det, jag! Jag känner, att jag är sjuk, det är alltsammans! Ge mig vad ni behagar, det är mig likgiltigt.»