920 FEMTIOTREDJE KAPITLET tänkt, att saknaden av er religions andaktsövningar och ce- remonier skulle kunna vara er plågsam, han tillåter därför, att ni varje dag läser er mässa, och skickar er här en bok, som innehåller ritualen.» När hon såg den min, med vilken Felton lade boken på det filla bordet bredvid henne, och hörde den ton, med vilken han uttalade de båda orden er mässa, samt iakttog det för- aktfulla leende han lät åtfölja dem, lyfte mylady upp huvu- det och betraktade officern uppmärksammare än förut. Då kände hon på det slätstrukna håret, på den överdrivet enkla dräkten, på den som marmor glatta, men även som marmor hårda och ogenomträngliga pannan igen en av dessa puritaner, som hon så ofta träffat såväl vid konung Jakobs hov som även vid det franska, dit de ibland, trots minnet av Bartolomeinatten, kommo för att söka en tillflykt. Då fick hon en av dessa plötsliga ingivelser, som endast stå snillrika människor till buds i stora och viktiga ögon- blick, som äro avgörande för deras lycka eller liv. Dessa tvenne ord er mässa och en enkel blick på Felton hade genast uppenbarat för henne hela vikten av det svar hon skulle ge honom. Och med den snabba intelligens, som var henne egen, hade hon detta svar genast färdigt på sina läppar: »Jag !» sade hon i en ton av förakt stämd i harmoni med den hon nyss hört ljuda i den unga mannens röst; »jag, min herre! Min mässa? Lord Winter, den eländiga katoliken, vet mycket väl, att jag inte är av samma religion som han, och det är en snara han vill lägga ut för mig.» »Och vilken religion tillhör ni då, min fru?» frågade Fel- ton med en förvåning, som han trots sin självbehärskning icke kunde helt och hållet dölja.» »Det skall jag säga er», utropade mylady med spelad hän- förelse, »den dag då jag lidit nog för min tro !> Feltons blick avslöjade för mylady hela vidden av det fält hon öppnat för sig genom detta enda ord. Emellertid förblev den unga officern stum och orörlig, en- dast hans blick hade talat. »Jag är i mina fienders våld», fortfor hon i denna ton av hänförelse, som hon visste vara egendomlig för puritanerna; »välan, må min Gud rädda mig eller må jag gå under för min Gud, där har ni det svar jag ber er ge lord Winter ! Och vad den där boken beträffar», tillade hon, i det hon pekade på mässboken, men utan att röra vid den, som om hon varit rädd att bli befläckad genom denna vidröring, »så kan ni ta