IIO FEMTIOSJÄTTE KAPITLET diskt det fruktansvärda namnet på den Gud, vid vilken hon svurit utan att någonsin ha lärt känna honom. >Min Gud», sade hon, »du fanatiska dåre — min Gud, det är jag själv, och den, som hjälper mig att utkräva hämnd!» 56. FEMTE DAGEN AV FÅNGENSKAPEN Fnelertid hade mylady redan vunnit en halv triumf, och den tillkämpade framgången fördubblade hennes krafter. Det hade icke varit svårt att, som hon hittills gjort, be- segra män, som voro villiga att låta förleda sig och som hovets lättsinniga uppfostran hastigt lockade i snaran; my- lady var tillräckligt vacker att icke möta något motstånd från köttets sida och hon var tillräckligt förslagen för att även övervinna alla andens hinder. Men denna gång hade hon att kämpa med en otämd, sluten och genom självspäkning okänslig natur; religion och bot- övning hade gjort Felton omottaglig för vanliga förförelser. Han välvde i sin överspända hjärna planer till den grad vitt- svävande, förslag så våldsamma, att det icke fanns plats för någon kärlek, som väckts av nyck eller sinnlighet, denna känsla, som näres av sysslolöshet och tillväxer genom sede- fördärv. Mylady hade således genom sitt falska dygdesken med framgång bekämpat omdömet hos en man, som var fruk- tansvärt intagen mot henne, och genom sin skönhet gjort ett lyckat angrepp mot hjärta och känslor hos en kysk och oför- därvad man. I korthet sagt, hon hade fått tillfälle att mäta styrkan av sina medel, hittills okända för henne själv, genom detta prov, anställt på det gensträvigaste föremål, som natur och religion kunnat underkasta hennes försök. Icke desto mindre hade hon flera gånger under aftonens lopp misströstat om ödet och om sig själv ; hon åkallade icke Gud, det veta vi, men hon trodde på det ondas genius, denna omätliga makt, som råder i alla människolivets enskildheter och för vilken, liksom i den arabiska sagan, en granatkärna är tillräcklig för att återuppbygga en värld, som gått under. Väl förberedd på att mottaga Felton, kunde mylady nu ordna sina batterier för morgondagen. Hon visste, att det icke återstod henne mer än två dagar, att när ordern väl var