112 FEMTIOSJÄTTE KAPITLET än överdreve sina utståndna lidanden, skulle kardinalen en- dast svara med det gäckande lugnet hos en skeptiker, mäktig på en gång genom styrka och snille: >Ni skulle inte låtit fånga er!» Då samlade hon all sin energi, i det hon i sina innersta tan- kar sakta uttalade namnet Felton, den enda ljusglimt, som trängde ned till henne i djupet av den avgrund, i vilken hon störtat; och som en orm, som än rullar ihop, än rullar ut sina ringlar för att pröva sin styrka, insnärjde hon redan på förhand Felton i alla de tusen slingringarna av sin upp- finningsrika inbillningskraft. Emellertid gick tiden, den ena timmen efter den andra tycktes väcka upp tornuret i förbigående, och varje slag av metallkläppen gav genljud i fångens hjärta. Klockan nio gjorde lord Winter sitt vanliga besök, såg efter fönstret och gallren, undersökte golvet och väggarna, spisen och dörrarna, utan att under denna långa och noggranna visita- tion varken han eller mylady yttrade ett enda ord. Utan tvivel insågo båda, att ställningen nu hade blivit alltför allvarlig för att förspilla tiden med onyttiga ord och vre- desutbrott utan resultat. »Så där ja», sade lorden, i det han lämnade henne, »inte heller i natt lär ni kunna rymma !> Klockan tio kom Felton för att låta avlösa vakterna; hon kände igen hans gång. Hon anade honom nu som en älska- rinna anar sitt hjärtas älskade, och likväl avskydde och för- aktade hon på en gång den svaga fanatikern. Det var icke den överenskomma timmen, och Felton gick icke heller in. Två timmar därefter, just som midnattstimmen slog, av- löstes skiltvakten. Denna gång var tiden inne, och från och med detta ögon- blick väntade mylady honom också med otålighet. Den nya skiltvakten började gå fram och tillbaka i korri- doren, Efter tio minuters förlopp kom Felton. Mylady lyssnade. »Hör på», sade den unga mannen till skiltvakten, >avlägs- na dig inte under någon förevändning från den här dörren, ty som du vet, lät hans härlighet i natt som var straffa en soldat, som ett ögonblick lämnade sin post, och det fastän jag under hans korta frånvaro intog hans plats.» »Ja, jag vet», svarade soldaten. »Jag ålägger dig därför den strängaste vaksamhet. Jag