122 FEMTIOSJÄTTE KAPITLET jag skall avslöja det våld ni begått mot mig, den fångenskap Jag fått lida! Jag skall angiva detta skammens palats! Ni står visserligen högt, mylord, men darra! Över er står ko- nungen, över konungen står Gud " »Hur mycket han än syntes vara herre över sig själv, lät dock min förföljare nu undfalla sig en åtbörd av vrede; jag kunde inte se hans ansiktsuttryck, men jag kände en darrning i hans arm, på vilken jag lagt min hand. >'Då slipper ni inte ut härifrån! sade han. >'Det är bra', utropade jag, då skall platsen för mitt grym- ma lidande även bli platsen för min grav! Välan jag skall dö här, men då skall ni även få se, om inte en vålnad, som anklagar, är ännu fruktansvärdare än en levande, som hotar.” » Man kommer inte att lämna er något vapen.” >'Det finns ett, som förtvivlan sätter i händerna på var och en som har mod att begagna det — jag skall dö av hunger" >'Seså”, sade den uslingen, ”är inte fred ändå bättre än ett sådant krig? Jag skänker er i så fall ögonblickligen fri- heten, jag förklarar er offentligt för ett mönster av dygd, jag utnämner er till Englands Lucretia? »'Och jag skall säga, att ni är dess Sextus; jag skall an- klaga er inför människorna, liksom jag redan anklagar er inför Gud ; och om jag, liksom Lucretia, måste underteckna min anklagelse med mitt blod, så skall jag göra det. Åh”, sade min fiende i gycklande ton, ”det var en an- nan sak! Sannerligen har ni det inte noga taget riktigt bra här, ingenting skall fattas er, och om ni dör av svält, så blir det ert eget fel; sSMed dessa ord avlägsnade han sig, jag hörde dörren öpp- nas och stängas, och jag stannade kvar tillintetgjord, min- dre av smärta, det måste jag erkänna, än av skammen över att inte ha hämnats. Han höll ord. Hela följande dagen och natten gingo, utan att jag återsåg honom ; men även jag höll ord, jag var- ken åt eller drack, jag var, som jag sagt honom, fast beslu- ten att dö av hunger. »Jag tillbragte både dag och natt under bön, ty jag hop- pades, att Gud skulle förlåta mig mitt självmord. >Den andra natten öppnades dörren; jag hade sjunkit ned på golvet, krafterna började överge mig. »Vid bullret reste jag mig upp på ena armen. > Nåå”, sade en röst, som skar alltför ohyggligt i mina öron, för att jag inte skulle känt igen den, ”ha vi hunnit lugna oss litet och ha lust att köpa friheten endast mot löftet