136 FEMTIOÅTTONDE KAPITLET Hår är den», sade Felton, i det han med foten vidrörde penningpåsen. Man nalkades fartyget. Matrosen på vakt prejade båten och båten svarade. »Vad är det här för ett fartyg?» frågade mylady. »Det, som jag hyrt för er räkning.> »Vart skall det föra mig?» >Vart ni vill, bara ni sätter mig i land i Portsmouth.» >Vad skall ni göra i Portsmouth?» frågade mylady. »Utföra lord Winters befallningar», sade Felton med ett dystert leende. »Vilka befallningar?»> »Ni förstår således inte?» >Nej, var god och förklara er.» >Som han misstrodde mig, ville han själv bevaka er och skickade mig i sitt ställe för att få er deportationsorder un- gertecknad av Buckingham.» >Men om han misstrodde er, hur kunde han då anförtro er denna order?» sInte behöver han antaga, att jag visste vad jag förde bud om.» >Nej, det är sant. Och ni beger er till Portsmouth?» »Jag har ingen tid att förlora. Det är i morgon den tjugutredje, och Buckingham avseglar då med flottan.» >Avseglar i morgon, säger ni — vart seglar han?» »Till La Rochelle.> »Han får inte segla!» utropade mylady, glömmande sin vanliga sinnesnärvaro. »Var lugn», svarade Felton, »han kommer inte att segla!» Mylady darrade av glädje, hon kunde läsa i djupet av den unga mannens hjärta, och där stod Buckinghams död skri- ven med stora bokstäver. »Felton», sade hon, »ni är stor som Judas Maccabeus! Om ni dör, dör jag med er, det är allt vad jag kan säga er.» >Tyst», sade Felton, >vi äro framme.» Man lade till vid fartyget. Felton steg först upp på fallrepstrappan och räckte han- den åt mylady, under det matroserna understödde henne, ty havet var ännu mycket upprört. Om ett ögonblick var man på däck. >Kapten», sade Felton, »här är den person, jag talat med er om och som ni måste föra välbehållen över till Frankrike.»