144 FEMTIONIONDE KAPITLET honom genom sin utskickade, hade fruktat det varsta för hertigens liv, och skyndande ned till stallet hade han icke givit sig tid att låta sadla en häst utan hoppat upp på den första han fick tag i, hade ridit till staden i sporrsträck, kastat sig av hästen på palatsets gård, rusat uppför trappan och, som vi redan omtalat, på översta trappsteget mött Felton. Emellertid var hertigen icke död, han återkom till medve- tande, slog upp ögonen, och alla de närvarande började åter hoppas. >Mina herrar», sade han, »lämna mig ensam med Patrick och La Porte. Åh, det är du, Winter! Du skickade mig i morse en besynnerlig galning till budbärare, se bara hur han tilltygat mig!» »O>, utropade lord Winter, aldrig, aldrig kommer jag att kunna trösta mig över detta!» Det vore orätt av dig, min kära Winter», sade Bucking- ham och räckte honom handen, »jag känner ingen människa, som förtjänar att sörjas av en annan under hela hans liv. Men lämna oss nu, är du snäll.> Lorden gick ut, snyftande. Inne i kabinettet funnos nu inga andra än den sårade her- tigen, La Porte och Patrick. Man hade skickat bud efter en läkare, men icke genast kunnat träffa honom, >Ni skall leva, mylord, ni skall leva!» upprepade Annas av Österrike trogna tjänare på knä framför hertigens soffa. >Vad skriver hon till mig?» frågade Buckingham med svag röst, häftigt blödande och behärskande sina grymma plågor för att kunna tala om den han älskade. »>Läs upp hennes brev för mig.» »Ack, ers nåd !> sade La Porte. »Lyd, La Porte! Ser ni inte, att jag har ingen tid att för- lora?»> La Porte bröt sigillet och höll pergamentet för hertigens ögon, men Buckingham sökte förgäves urskilja det skrivna. »Läs då», sade han, »läs då! Jag ser inte längre. Läs då, ty snart kan jag inte heller höra, och jag dör utan att få veta, vad hon skrivit till mig.> La Porte gjorde inga flera svårigheter och läste: >Mylord! Jag besvär er, vid allt vad jeg, ända sedan jag lärde kän- na er, fått lida genom er och för er skull, om mitt lugn lig-