I52 SEXTIONDE KAPITLET den förfärliga kvinnan, då jag första gången mötte henne; den som jag sökte få fatt i, då jag kom att förolämpa vår vän Athos; den som jag såg samma morgon fru Bonacieux blev bortrövad. Jag såg honom, det var han, Jag kände igen honom, då vinden lyfte hans kappa och hatten blåste av honom.> »För fan!» sade Athos tankfullt. »Till häst, mina herrar, till häst och låt oss sätta efter honom! Vi hinna nog upp honom.» »Min vän», sade Aramis, »kom ihåg, att han färdas åt motsatt håll mot oss, att han har en frisk häst och att våra äro uttröttade, så att vi alltså komma att spränga våra hästar, utan att ens ha minsta utsikt att hinna upp honom. Låt du mannen vara, d'Artagnan, och låtom oss i stället rädda kvinnan.» »Herrn !> skrek en stalldräng, som sprang efter den okän- de, »herr ryttare! Här är ett papper, som föll ur er hatt! Herrn! Herrn!» »Min vän», sade dArtagnan, »jag ger er en halv pistol för det där papperet.» »Med största nöje, herre — var så god!» Stalldrängen, förtjust över den goda affär han gjort, gick tillbaka in på värdshusgården, medan d”Artagnan vek upp papperet. >Nåväl?» frågade hans vänner omringande honom. »Bara ett enda ord», sade dArtagnan. »Ja>, sade Aramis, >men det ordet är namnet på en stad eller en by.» >Armentiéres», läste Porthos, >Armentiéres, det känner jag inte till.> »Och det där stads- eller bynamnet är skrivet av hennes hand !> utropade Atbhos. »Det är bra, låt oss noga gömma det här papperet», sade d”Artagnan, »kanske har jag inte kastat bort min sista halvpistol förgäves. Till häst, mina vänner, till häst!» Och de fyra kamraterna sprängde av i galopp på vägen till Béthune,