162 SEXTIOFÖRSTA KAPITLET som man icke skulle trott henne mäktig utav, »har ni varit eller är ni hans älskarinna?» »O, nej, nej!» utropade mylady i en ton, som icke tillät något tvivel om hennes sannfärdighet, »aldrig, aldrig!» >Jag tror er», sade fru Bonacieux, »men varför då ert häftiga uttop nyss?» »Huru, förstår ni då inte?> sade mylady, som redan häm- tat sig från sin förvirring och återvunnit hela sin sinnes- närvaro, »Hur vill ni att jag skall kunna förstå? Jag vet ju ingen- ting.» »Förstår ni inte, att då herr PArtagnan är min vän, så har han även gjort mig till sin förtrogna?» »Verkligen ?» Förstår ni då inte, att jag känner till allt: ert bortföran- de från den lilla paviljongen i Saint-Cloud, hans och hans vänners förtvivlan och deras fåfänga efterspaningar allt sedan dess! Och hur kunde jag väl undgå att bli förvånad, då jag utan att ana något befinner mig ansikte mot an- sikte med er, som vi så ofta talat om tillsammans, er som han älskar av hela sin själ, er som han också kommit mig att hålla av, redan innan jag lärde känna er? Ack, min kära Constance, så träffar jag er då äntligen och får göra er personliga bekantskap!» Och mylady sträckte sina armar mot fru Bonacieux, som övertygades av hennes ord och i denna kvinna, som hon ögonblicket förut ansett för en rival, nu endast såg en upp- riktig och tillgiven väninna. »O, förlåt mig, förlåt mig», utropade hon, i det hon luta- de sig mot hennes axel, »jag älskar honom så högt!» Och de båda kvinnorna höllo varandra ett ögonblick om- famnade. Säkert är, att hade myladys krafter varit lika stora som hennes hat, så skulle fru Bonacieux icke sluppit levande ur denna omfamning. Men då hon icke kunde kväva henne, smålog hon i stället mot henne. »Ack, min snälla, söta lilla vän», sade mylady, »vad jag är lycklig över att ha fått träffa er! Låt mig då betrakta er noga!» tillade hon och slukade henne bokstavligen med blicken. »Ja, det är verkligen ni! Ack, på hans beskriv- ning känner jag nu igen er, känner igen er fullkomligt !» Den stackars unga kvinnan kunde icke ana all den djä- vulska elakhet, som dolde sig förskansad bakom denna rena panna, bakom dessa strålande ögon, i vilka hon tyckte sig läsa endast deltagande och medlidande.